Ända sedan pojkåren var Vance Thomsen besatt av en enda tanke: att få spela rugby för sitt land. Han var bara tre år när han började spela i nyzeeländska barnligan, och efter ett halvår bröt han sitt första – men inte sista – finger till följd av rugbyn.
När vi ringer på hemma hos Vance Thomsen sitter han och kollar på en rugbyfinal på Youtube, mellan West Tigers och Sydney Roosters. På vardagsrumsbordet står olika sportdrycker.
Vance Thomsen är född i Apia, Samoa, och rugbyn blev tidigt det viktigaste i hans liv.
– Mamma tyckte inte om att jag och mina bröder spelade Play Station eller tittade på tv. Hon uppmanade oss alltid att gå ut och leka eller sporta i stället, minns han.
Vance Thomsen spelade först i U21-landslaget i rugby för Nya Zeeland, och sedan i Super 12-ligan, innan han blev värvad till proffsligan i Australien. Han har också arbetat som gymnasielärare i idrott.
Men sommaren 2007 förändrades Vance Thomsens liv, då han mötte sin blivande fru Amanda (de gifte sig 28 augusti i år) som var på semester i Nya Zeeland.
– Jag och laget tränade i närheten av en konstgjord lagun. Alldeles intill låg tusentals solande människor från hela världen, däribland en mycket vacker svensk kvinna. Hon tittade på mig, jag log och hon log tillbaka. Sedan, när vi tog paus i träningen, hoppade jag i lagunen och började prata med henne.
Han funderade mycket innan han tog beslutet att flytta till andra sidan jordklotet, speciellt som han i samma veva skulle skriva kontrakt med sin klubb.
– Men jag tog chansen. Mina föräldrar var inte helt lyckliga över att jag skulle flytta, speciellt inte mamma. Och alla mina bröder, som jag står mycket nära och som jag saknar varenda dag, klagade: ”När kommer vi att få se dig igen”?
Vance Thomsen flyttade till Sverige sommaren 2008 och jobbar sedan ett år på flyttfirman Allt i Transport.
– Jag tycker att Sverige är vackert, men vintern är onödigt kall och lång.
Han är tränare för Uppsalas herrlag i rugby, och har under sina år i Sverige fått många vänner.
– Vänskap är viktigt. Mina vänner betyder mycket för mig. Jag har kanske hundra vänner i Australien och Nya Zeeland, men jag har många i Sverige också. De flesta har samma intressen som jag. Flera av mina vänner sportar mycket, säger Vance Thomson.
Själv hade han aldrig sett en fotbollsmatch innan han kom till Sverige, och säger att han har fortfarande har svårt att förstå reglerna.
– Dessutom är det så mycket bullshit som pågår på planen. Jag blir så frustrerad av att spelarna fejkar hela tiden. Så är det inte inom rugby: där har vi så många äkta skador att vi inte behöver fejka.
Och eftersom hustru Amanda har rötter i Örnsköldsvik följer han lojalt ishockeylaget Modo, men erkänner att han inte begriper hockeyreglerna heller.
På sin fritid lyssnar Vance Thomsen gärna på musik, ”beach music” med artister som Jack Johnsson och John Mayer. Han tränar 5–6 gånger i veckan på Friskis & Svettis, som han uppskattar för dess avspända stämning.
– Jag är van hemifrån vid människor som är vänliga och glada, och som hälsar tillbaka oavsett om de känner mig eller inte. Folk som inte hälsar har dåligt rykte i mitt land. Det är bland det svåraste som finns för mig att uppleva att omgivningen och miljön inte känns vänlig, säger Vance Thomsen.
Om att fylla 30 säger han:
– Kroppen känns absolut som 30. Jag har fått många skador under åren som professionell rugbyspelare. Men hjärnan känns som 20.