Makarnas villa ligger i skogsbrynet, så här års inbäddad i glödande höstlöv.
– Älgarna brukar kliva fram bland äppelträden, säger Sven Mattsson och pekar medan vi går runt i trädgården som makarna huvudsakligen sköter själva.
– Självklart! Vi är ju unga, säger Sven, som är 96 år, pigg och reslig som en fura.
Greta Mattsson är född i Älvsbyn i en skara på nio syskon. Hennes pappa var målarmästare och målade järnvägshus utefter Inlandsbanan.
– Mamma startade Stålbergs kafé och konditori i Älsvbyn, säger Greta, som jobbade på kaféet under krigsåren i högklackat och med ett litet vitt förkläde.
– Jag var glad och pigg, en riktig Sickan Carlsson! Under kriget hade vi hur mycket kunder som helst! Å, jag minns ingenjörstrupperna från Stockholm! Där fanns det många vackra pojkar, säger hon, och ögonen glittrar vid minnet.
Sven Mattsson är själv rallarson och född i Sveg. Hans pappa var smed och jobbade på Inlandsbanan. Efter skolan kom Sven 1934 till Älvsbyn som målarlärling hos Gretas pappa.
– Och så gick det som det gick, skrattar Greta och Sven. De är påfallande rara och fnissar mot varandra och småretas lite under hela intervjun.
– Att ha varit gift med Greta i 70 år är ren prestation i sig, skojar Sven och ger sin hustru en tillgiven blick.
Under kriget låg Sven inkallad, först vid finska gränsen, sedan i södra Sverige. De gifte sig hos borgmästaren i Karlstad 1944, samma dag Greta fyllde 23 år, och byggde hus i Färjestad. Greta skötte hem och barn, Sven engagerade sig allt mer fackligt och politiskt.
– Det var fina år. Vi träffade många intressanta värmlänningar, gick på ABF-kurser och hade ett trevligt umgänge.
Svens kunskaper i engelska, som han lärt sig under ett år på fackligt uppdrag i Australien, ledde till att han skickades till Afrika av Nordiska Bygg & Trä. Så med två barn for Mattssons 1960 till Ndola i dåvarande Nord-Rhodesia.
– Där var kolonialt styre. Apartheiden var värre än i Sydafrika. Men våra dörrar stod alltid öppna för alla, säger han.
De hade varit i Ndola ett knappt år när Dag Hammarskjölds plan sköts ner. 1964 blev Nord-Rhodesia det fria Zambia och efter landets frigörelse bodde de kvar i Ndola. Sven arbetade i flera länder och under deras 15 år i Afrika, 1960–1975, blev många stater fria.
– Jag tycker att vi alltid har befunnit oss mitt i smeten under alla åren på plats därnere. Vi var med om allt som hände, och träffade folk som sedan blev presidenter, ambassadörer och ministrar och stora män i staten, säger Greta.
Greta lärde sig både att köra bil och skriva maskin under Afrikaåren. Dessutom började hon designa aftonklänningar sydda i mönstrade afrikanska tyger.
– De vita kvinnorna undvek afrikanska mönster, men de blev sedan blev sista skriket i Europa. Mina väninnor hjälpte till att sy, och var modeller när vi sedan for till Lusaka på modevisning.
Tillbaka i Sverige bosatte de sig i Stockholm, där Sven arbetade på TCO/LO:s biståndskontor och Greta på Sheratons presentshop. De skaffade ett soldattorp i Vassunda och upptäckte på så vis trakten. 1984 flyttade de hit permanent. I andra delen av huset bor dottern.
Tiotusenkronorsfrågan till ett par som varit gifta i 70 år är förstås receptet för ett långt och lyckligt äktenskap. Greta och Sven skojar lite först, säger att de inte kunnat hitta någon annan som var roligare. Men sedan säger Greta eftertänksamt att det är viktigt att ge varandra utrymme.
– Ja, vi styr inte över varandra, säger Greta och Sven håller med.
Greta säger att hon frigjort sig med åren, att hon numera känner sig bekväm med att göra saker på egen hand, sådant som inte Sven har lust med, som att gå på teater med vänner eller på konsert med sonen.
– Jag brukar säga: ”Gå du, om du vill”, säger Sven kärleksfullt.