Katastrofforskare som går i gång

Höghuset på Ulleråkersområdet är spöklikt tomt och ska rivas inom kort, men i bottenvåningen sitter fortfarande Tom Lundin kvar i sitt tjänsterum vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri.
Hans namn är förknippat med olyckor och katastrofer: Gottröra, diskoteksbranden i Göteborg, Estonia, tsunamin i Sydostasien. Och redan tidigt riktade Tom Lundin in sina medicinstudier på psykiatri. Under större delen av sitt yrkesliv har han forskat i vad som händer i hjärnan på en människa som utsatts för svåra påfrestningar.

Han är inte alldeles ensam i det vita höghuset. Här finns också en grupp doktorander som han handleder, och som han talar om med glädje:
- Åldersspridningen är fantastisk, det är folk mellan 28 och 60 år.
Under alla år, från den första underläkartiden fram till i dag, har Tom Lundin kombinerat sjukvård med undervisning och forskning.
- De tre delarna är lika viktiga, det har jag alltid känt. Framför allt befruktar de varandra på ett stimulerande sätt. Men att undervisa unga studenter är nog det allra roligaste.

Tom Lundin har ett genuint och framförallt långvarigt musikintresse, och säger utan större beklagan att han själv varken sjunger eller trakterar något instrument själv ("fast pappa var en god amatörmusiker").
- Mitt första konsertabonnemang tog jag 1955 och har varit kontinuerlig abonnent sedan dess.

En annan stor passion är universitets- och studenthistoria. Tom Lundins intresse för studentkotterier och sällskapsordnar grundades redan under studieåren i Uppsala och han har just avslutat ännu en bok på temat. Inlevelsefullt talar han om 1800-talsstudentens roll i samhället, om fadersförtryck och skandinavism och behovet av kontinuitet. Speciellt fascinerad är han av de kotterier och ordenssällskap som studenterna bildade.
- Det är verkligen en roande och stimulerande fritidsforskning. Många sällskap har bara existerat i sin generation, men en del har överlevt. Jag är själv medlem i SHT som grundades på 1840-talet.

Under senare år har Tom Lundin börjat intressera sig alltmer för medicinhistoria. Entusiastiskt berättar han om bakgrunden till sin bok om Ulleråkers begravningsplats, inte så långt från där vi sitter, om hur han lade märke till den egendomliga platsen och började undra om det fanns något skrivet.
- Det där är betecknande för hur jag brukar jobba när jag går i gång på något.
Och Tom Lundin kan gå i gång på mycket, från kägelspelskotterier till sinnessjukhusens kyrkogårdar.
- Min hustru är stödjande och
milt överseende. Hon följde med mig när jag höll på att dokumentera hospitalskyrkogårdar, säger han kärleksfullt.
Ungefär här känns det naturligt att ställa frågan hur han hinner med allt: ett mycket krävande arbete, läsande, skrivande och all privatforskning.
- Jag skriver snabbt och får saker gjorda fort. Ibland kan jag vara mycket "pushig" och drivande.

En viktig del i hans liv är kontakten med barn och barnbarn.
- De bor i Nåntuna allihop. Det är en stor förmån att ha dem så nära, säger han, och i samma stund ringer hans mobil välregisserat. Samtalet blir kort, det är en av döttrarna som lovar ringa tillbaka. Tom Lundin säger belåtet att det nog handlar om att sitta barnvakt.
- Jag tycker det är jättekul att prata med mitt äldsta barnbarn som är åtta år, och uppskattar över huvud taget samtal mellan människor. Det finns personer långt över 90 som är roliga att prata med, som min 92-åriga svärmor. Hon är en tillgång, och fantastiskt stimulerande att samtala med.

Till nyår flyttar hans katastrofpsykiatricentrum till en byggnad i närheten av Psykiatrins hus på Akademiska. Tom Lundin flyttar med, och säger att han planerar att fortsätta arbeta åtminstone de närmaste två åren.
- Jag tycker om mitt liv och är fortfarande road av mitt jobb, så jag tänker fortsätta att leva som jag gjort hittills. Jag vet att jag är privilegierad som kan välja. Jag tycker man ska behålla sitt arbete så länge det är närande och inte tärande. När den tärande delen överväger är det dags att sluta.

Katastrofforskare som går i gång

För Tom Lundin är katastrofer inget ovanligt. Det är det han arbetar med, som professor i katastrofpsykiatri. Nu fyller han 65 år.