Vi träffas i lägenheten i Borgerskapets hus, och bakom sitt strikta yttre visar Bertil Lilja sig vara en glad och humoristisk person. Genom att gravallvarligt och ihärdigt hävda att stadsdelen han bor i heter Hjulsta sätter han myror i huvudet på mig tills förklaringen kommer:
– Här tar sig de flesta fram på hjul, antingen med rullator eller rullstol.
Han växte upp på Östermalm i Stockholm på 40-talet. Pappa var köpman och mamma tog hand om de sju barnen. Familjen bodde i ett barnrikehus vid Odengatan/Valhallavägen.
– Det var en så kallad Myrdalskåk. Vi ungar skulle integreras med de mer välbeställda barnen så vi fick gå i Engelbrekts folkskola. Det var en urdålig idé. Vi blev utpekade på en gång, för vi fick maten gratis. Jag kände mig inte värd någonting, säger Bertil Lilja som sprang skubb på tryckeriet Nordisk Rotogravyr när skolan var slut för dagen. Samma dag som han slutade skolan i åttonde klass började han som lärling där.
Efter fyra år på klichéanstalten var han färdig kemigraf – och han njuter märkbart av min frågande min innan han förklarar att medan en typograf hanterar texter så gör en kemigraf bilder (som etsades på zinkplåtar).
– Skiljelinjerna mellan de båda yrkesgrupperna var knivskarpa. Det var skottsäkra väggar mellan kemigrafer och typografer.
Efter värnplikten fick han genom Nordisk Rotogravyr utbildning vid Grafiska institutet. Konkurrensen om platserna var hård, och nu följde ett par tuffa år, då han förutom arbetet gick kvällsutbildning fyra dagar i veckan. För även om skoltiden inte lämnat positiva minnen så har han alltid tyckt om att lära sig saker och strävat efter förkovran.
– Och jag genomför det jag har bestämt. Jag är inte en sån som bara snackar, säger Bertil Lilja som sedan kontinuerligt gått kvällskurser inom både den grafiska och inom reklambranschen.
Bertil Lilja fick efter utbildningen jobb på Hellströms annonsbyrå i Vällingby, där han blev ansvarig för reklambyråns produktion. Åren där minns han som en underbar tid, och en period i livet då han lärde sig mycket. Därefter började han vid Ljungföretagen som med viss rätt kallade sig Sveriges bästa. Några år senare fick han ett erbjudande om att bli vice vd på ett renodlat boktryckeri i Uppsala, Appelbergs Boktryckeri på Eddagatan. Hans uppgift var att få upp försäljningen, men ett halvår senare gick tryckeriet i konkurs.
– Jag lyckades bra med försäljningen, men märkte ju att något var fel.
Det blev konkurs och nedläggelse, men tillsammans med fyra kolleger köpte han konkursboet. Upplands Grafiska AB såg dagens ljus, med Bertil Lilja som grundare, vd och huvudägare. Han besökte alla Appelbergs kunder och leverantörer för att försäkra sig om fortsatt samarbete, och han kunde även återanställa hälften av de anställda.
– Vi tryckte allt från böcker och facktidningar till reklam och årsredovisningar, säger Bertil Lilja som lämnade tryckeriet på 80-talet. I stället övertog han ett lantbrukstekniskt förlag med tonvikten på tidskriftsutgivningar som han drev fram till sin pension.
Familjen lämnade Stockholm för över 40 år sedan, och har bott i bland annat Lenna och Rasbo innan de så småningom flyttade till Uppsala.
– Enda felet med Uppsala var att vi inte flyttade hit tidigare.
I dag bor makarna sedan två år i Borgerskapets hus. Bertil Lilja trivs alldeles förträffligt, och trots att han arbetat med ord hela livet räcker de nästan inte till för att beskriva den glädje han känner över gemenskapen där.
Han är fortfarande intresserad av media och kommunikation, och en ipad ligger på laddning i köksfönstret.
– Många äldre vill inte syssla med datorer. Det kallar jag tjurskalligt. Man måste ju leva i det samhälle man befinner sig i. Fast jag tror fortfarande att man måste veta vad typografi är, och ha talang för att göra bra trycksaker –digitaliseringen till trots.