En enorm, tät granhäck leder fram till Sirkka Hartmans hus, och det vimlar av domherrar och blåmesar kring fröautomaterna i äppelträden på gården. Huset i Uppsala-Näs köpte makarna 1998, berättar hon, medan vi sätter oss i det vackra ljusa vardagsrummet.
Sirkka Hartman växte upp i Laitila 5 mil norr om Åbo tillsammans med sina föräldrar, sin syster och sin bror. Familjen drev jordbruk med kor och åkrar, och syskonen fick tidigt hjälpa till. Sirkka Hartmans morbror drev lanthandel, och där började hon jobba efter skolan.
– Vi sålde allt möjligt, från livsmedel till kläder och spik, minns hon.
Morbroderns rörelse expanderade och han öppnade affär i Åbo. Sirkka Hartmann började arbeta där, sedan hon efter en administrativ utbildning flyttat hemifrån som 18-åring.
Sirkka Hartman träffade sin blivande make Waldemar i Åbo i slutet av 1960-talet.
De gifte sig nyårsafton 1969, och i brudbuketten hade hon orkidéblommor liknande den orkidé som nu står i hennes vardagsrumsfönster, att han bodde i Stockholm spelade ingen roll: hon tvekade inte ett ögonblick att flytta till Sverige.
– Jag var så förälskad att jag hade kunnat flytta till Timbuktu.
Hennes man tyckte att hon skulle vara hemmafru, men själv hade hon andra planer.
Hon sökte in på Ersta sjuksköterskeskola och gick där ett år innan familjen flyttade till Uppsala, där hon gick resterande år på sköterskeutbildningen. 1975 var hon färdig sjuksköterska.
Men Sirkka Hartmans stora dröm var egentligen att bli tandläkare.
– Det var en utbildning med möjligheter att kunna bli sin egen, säger Sirkka Hartman, som också kom in på Tandläkarhögskolan i Stockholm, men fann det omöjligt att pendla. I stället började hon på läkarlinjen i Uppsala.
– Jag gick sjuksköterskeutbildningen först, för jag tordes inte börja läsa medicin direkt. Jag var tveksam om min svenska skulle vara tillräcklig. Du vet, det finns en mängd nyanser i ett nytt språk som man aldrig riktigt kommer underfund med.
Efter sin sjuksköterskeexamen arbetade hon på Akademiska sjukhuset. Hon sade från början att hon kunde tänka sig att arbeta på alla sorters avdelningar - utom inom psykiatrin.
– Men så var det personalbrist just där, och man frågade om jag inte ville prova en vecka bara. Och jag trivdes så jättebra från första början, säger Sirkka Hartman, som senare under sina läkarstudier alltid sökte sig till psykiatrin när hon skulle sommarjobba eller praktisera.
Förutom vid Akademiska arbetade hon som psykiater vid Huddinge sjukhus, i Söderhamn och i Västerås.
– Jag hade lärt mig svenska, fått självförtroende och var inte längre rädd, säger Sirkka Hartman som jobbade fram till 69 år.
Under hennes år inom svensk psykiatri har mycket hänt, från de nya medicinerna till de nya bokstavsdiagnoserna.
– Men den stora förändringen skedde under 1990-talet, då patienter skrevs ut i allt snabbare takt från sjukhusen. Det har fört med sig en massa sorgliga konsekvenser för patienterna - och skapat ett enormt tryck på öppenpsykiatrin, dit de söker sig i stället.
Sirkka Hartman är ett av de finska barn som INTE skickades till Sverige i samband med andra världskriget.
Hon minns de ståtliga tyska soldaterna som alltid delade ut marmeladkarameller åt barnen. Hon var så pass liten att hon inte har minnen av skräck och fruktan, trots att familjen kunde se röken från bombkrevaderna över Åbo bara några mil bort.
– På finska landsbygden var folk inte så rädda. De hade fullt upp med att sköta sitt. Fast nog fanns det allt män i byn som var vid fronten.
Men hon kommer ihåg att hennes morbror föreslog hennes mamma att ”skicka henne till Sverige”.
– Och då sa min mamma, och jag minns det så väl, ”Nej, jag ska inte skicka min flicka någonstans”. Men jag kom ju faktiskt hit i alla fall till slut, säger Sirkka Hartman.