Ulf Leijon är en av de lyckliga personer vars arbete också är ett livsengagemang. Vi träffas i hans ateljé i en källare i Studentstaden i Uppsala, där han huserat de senaste två åren. Man skulle kunna tro att han hållit till här betydligt längre än så; ateljén känns väl inarbetad med mängder av konservators- och konstnärsprylar på varje upptänklig yta, och de lite oväntade ampelliljorna i ett fönster har hunnit skicka ut många skott. På hyllor står olika sorters lim och pulver och penslar och färg. Ett par kavaletter och några stafflin signalerar att Ulf Leijons arbete inte är enbart konservatorns.
? Jag är bildkonstnär från början, och försöker regelbundet ägna mig åt figurskulptering och tecknande. Nu när jag blir 65 tänker jag trappa ner lite, och hoppas få tid att syssla mer med skulptur. Jag har ambitionen att få lugn och ro och ägna mig åt kvalitativt arbete i form av skrivande, säger Ulf Leijon, som har beställningar på att skriva ett par böcker om konservering.
Dagarna före intervjun har han just räddat muralmålningar med sena 1800-talsmålningar ? muralmålningar är hans stora och exklusiva specialitet ? som fanns vid en ingång till Oxenhuset i Uppsala. Han kontaktades för att ta ner den.
? Jag hade i stort sett ingen tid alls på mig att ta ner dem, bara ett fåtal dagar. Det var fruktansvärt nervöst, speciellt med ett pågående bygge alldeles intill. Men det var en riktig utmaning. Och måleriet var ganska fint, och väl värt att bevara.
Så berättar han om hur avlägsnandet av en muralmålning går till: med hjälp av lim med olika stark dragspänning beroende på det material som ska avlägsnas. Den största muralmålning Ulf Leijon plockat ner var fem gånger två meter.
? Det är en ganska dramatisk historia att plocka ner en sådan målning, och risken för sprickor och skador är stor, säger han.
Sedan talar vi en stund om de båda försvunna muralmålningarna i Uppsala, Den långa resan vid Trädgårdsgatan och målningen med sydamerikanskt motiv på en mur vid det rivna kvarteret vid Vaksala torg.
? Jag erbjöd mig att rädda dem den gången, men fick nej.
Ulf Leijon föddes in i en släkt med sju generationer infödda Stockholmare och växte upp på Grevgatan. Familjen flyttade därifrån när hans pappa blev vd för Norra Kalmar läns brandstodsbolag i Västervik.
? Min pappa insåg att ett sådant namn var omöjligt att ta i munnen, så han skapade namnet Länsförsäkringar som ju stått sig bättre.
Ulf Leijon var tidigt intresserad av både konst och musik. Hemma fanns ett piano som han klinkade på, och senare övergick han till gitarr (?lättare att ta med?).
? Jag spelade först jazz med grabbarna på gatan. Sedan hamnade jag i bluessvängen under i stort sett hela 1960-talet. Musiken ligger ganska nära bildkonsten, och många jag känner sysslar med bådadera.
Men yrkesmässigt valde Ulf Leijon själv ändå konsten, och i dag är musiken ?en hyfsat ambitiös hobby?. Han tror att det konstnärliga ligger i generna och berättar om flera släktingar som målade, bland annat en faster på hans mammas sida som målade närmast professionellt.
Ulf Leijon utbildade sig först på Konstakademien i Stockholm. Stipendier förde honom sedan till England på en konservatorutbildning i York, och till Holland.
I sitt arbete som egenföretagare har han rest över hela landet, men renoveringsuppdragen har sällan fört honom norr om Dalälven, där det inte är så stor efterfrågan på hans tjänster.
? I Stockholm har jag gjort många jobb, och på Åland och i Italien. Jag har flängt en hel del. Ibland blir jag stressad av att jag har alldeles för mycket jobb. Alla mina uppdrag är olika, och problemen får man lösa efter hand. Man måste ha tålamod, gott om tid och vara lite snabb i skallen, säger Ulf Leijon, som även varit metodutvecklare på Skoklosters slott.
Andra spännande projekt under åren har varit Katarina kyrka efter branden och Mälsåkers slott, där han är ansvarig för stucktaksrestaureringarna. Andra objekt har varit slotten Drottningholm, Kina och Gripsholm.
Att han nu väljer att trappa ner har inte med hans kommande 65-årsdag att göra:
? Jag börjar helt enkelt känna att det är dags att få lite skrivet. Förutom de två böckerna jag planerar tänker jag fördjupa mig i ett projekt om det intressanta materialet gyllenläder, som jag kom in på av en slump i Skokloster.