Vi träffas på Reginateatern i Uppsala där salongen är riggad för nypremiären av pjäsen ”Fore” senare i november. Förutom hemmet är det här det närmaste frilansaren John Fiske kommer en arbetsplats, inte minst med tanke på att hans mångårige kollega Paul Kessel är teaterchef här.
– Jag har gjort väldigt mycket här. Det är väl också därför man har behov av att hitta nya lösningar, säger John Fiske och pekar på arrangemanget med två scener på varsin sida om publiken.
Delar av ensemblen har bytts ut i det PG Woodhouse-baserade dramat, och skådespelarna har andra engagemang som har gjort det svårt att repetera inför nypremiären.
– Det är svårt att få alla att vara i samma lokal samtidigt, men det ska nog gå bra, säger den rutinerade pjäsförfattaren.
Han började inom teatern i Liverpool redan som ung.
– Jag fick jobb som inspicient och assistent åt snickaren. Anledningen till att jag fick jobbet var att jag hade körkort. Men när de upptäckte att jag kunde spela gitarr fick jag börja med det i stället, berättar han.
Det var som musiker, oftast kopplat till teatern, som John Fiskes karriär i hemlandet England sedan fortsatte. Paul Kessel och han träffades på en fotbollsplan i Liverpool 1974 och har samarbetat sedan dess.
– Vi brukar säga att det är som ett äktenskap. Man får ha tålamod och förståelse med varandras egenheter och irritationsmomenten, säger han.
De båda ingick i samma band som flera gånger turnerade i Sverige (kronan var stark i förhållande till pundet och stämningen i Sverige var trevlig) och när först den ena och sedan den andra mötte kärleken och gifte sig här hamnade de båda i början av 80-talet i Uppsala.
– Då var vi ju så illa tvungna att fortsätta samarbeta, säger han och skrattar.
Han tyckte dock att det redan fanns så många duktiga gitarrister i Uppsala att han gav sig på skådespeleriet istället, både i samarbetet med Paul och tillsammans med barnteatergruppen Tio fötter som hans fru var med i sedan tidigare.
– De första barnpjäserna skrev jag på engelska, så fick min fru översätta, berättar John Fiske, som hade spelat för barn redan i Liverpool.
– Fast barnen i Uppsala var mycket snällare. Lade du ifrån dig rekvisita och vände dig om i Liverpool var den alltid borta när du vände dig tillbaka mot publiken.
Det är ett imponerande antal föreställningar som har kommit ur John Fiskes penna under närmare tre och ett halvt decennier i Uppsala. Han har också hunnit med gästspel på Uppsala stadsteater och gjorde närmast en världsturné med pjäsen The sinking of the Titanic, som spelades såväl i en fullsatt hydda i en park i Zimbabwes huvudstad Harare som för brasilianska ungdomar i São Paulo. Och ändå är John Fiske enligt egen utsago under perioder en mästare på att inte få någonting gjort.
– Jag väntar alltid till sista sekunden. Det finns alltid roligare saker att ägna sig åt. Men när jag absolut inte har chans att vänta en sekund längre sätter jag igång och jobbar oerhört disciplinerat. Då kan det bli 16-timmarsdagar.
Under senare år har han gjort flera uppskattade projekt med och för ungdomar och i våras tilldelades han Gösta Knutsson-stipendiet för bland annat pjäsen ”Vi och dom”, som turnerat runt på Uppsalas skolor.
– Målet har varit att det både ska vara pedagogiskt och roligt. Det är väldigt utmanande att ta ett ämne som är dystert och hemskt och ändå göra något kul av det.