Kriget i Beirut och den osäkra tillvaron som hennes familj levde under har präglat hela hennes vuxna liv.
– Vi tillhörde ändå en privilegierad grupp, en medelklass, som kunde fly, säger hon.
Randa Khalil Lindberg är född i Beirut. Den stad som kallades Mellanösterns Paris innan den bombades sönder i det krig som eskalerade på 80-talet. Hennes pappa var en av de palestinier som 1948 fotvandrande från Nasaret till Libanon. Han etablerade sig i staden, gifte sig och bildade familj.
Sina första åtta år levde Randa som många andra barn, men med den skillnaden att hennes vardag präglades av den eskalerade oron i landet. När våldet ökade valde hennes mamma att följa pappan, som redan bodde och arbetade i Alexandria i Egypten sedan en tid. Planen var att hela familjen skulle bo där under en begränsad tid för att Randa och hennes bror skulle slippa från krig och oro.
Flytten var inte helt odramatisk. Eftersom syskonen var statslösa palestinier kunde de inte bara passera en gränskontroll, utan var i stället tvungna att med båt ta sig över havet till Egyptens kust.
– Mamma tog oss till Saida, i södra Libanon, för att vi därifrån skulle kunna fly landet. I en liten roddbåt tvingades vi ta oss från hamnen till fartyget som skulle ta oss över havet. Det tog tre dagar, sjögången var otroligt hög, och det var en förskräcklig resa, säger Randa Khalil Lindberg som än i dag blir berörd av minnet.
Föräldrarna hyrde en lägenhet och planerade att återvända till Beirut efter ett år. Men de fick backa på löftet till barnen och blev i stället kvar i Egypten i åtta år. När Randa gått andra året på gymnasiet, och hennes bror skulle börja på universitetet valde familjen i alla fall att chansa och åka tillbaka till Beirut. Man hoppades att läget skulle vara mer stabilt i landet.
Tanken var att Randa skulle avsluta sina gymnasiestudier i Beirut, men det var svårt att få skolgången att fungera så hon återvände till Alexandria, bodde på internat och avslutade gymnasiestudierna där.
Efter en kort tid i Beirut träffades familjens lägenhet av en missil och de tvingades att hastigt lämna landet. Av en ren slump hamnade de i Sverige. De hade aldrig varit politiskt aktiva, men kunde inte känna sig säkra i Libanon.
– Det kändes overkligt att vi inte kunde vara kvar i vårt hemland. Som statslösa palestinier sågs vi som terrorister och även om man ville bli av med oss så kunde vi inte resa ut ur landet på lagliga vägar. Vi åkte bil till Syrien och efter ett par dagar hos släktingar där så flög vi till Östtyskland och senare vidare med tåg som gick till Sverige, dit vi kom en junidag 1985.
I Sverige fick de politisk asyl. De bodde på olika flyktingförläggningar innan de fick sin kommunplacering i Karlholmsbruk.
– Det var i december vi kom dit och det var så otroligt mycket snö. Allt var så lugnt, tyst och annorlunda från den storstad vi hade bott i, säger Randa Khalil Lindberg.
Kontrasten var stor mellan det samhälle familjen lämnade och det man kom till.
– Jag minns att vi kom till en kal och omöblerad lägenhet där det stod en del kartonger från Ikea. Vi fick fråga en granne om hjälp med verktyg och när hon såg hur vi hade det bjöd hon genast in oss på mat. Det var nog genom henne som vi lärde känna Sverige, säger Randa.
Under den första tiden ägnade sig Randa Khalil Lindberg framför allt åt att lära sig svenska. Hon är en språkbegåvad person och rätt snart kunde hon tala svenska riktigt bra. Hon fortsatte studierna i Uppsala. Men yrkesplanerna var ännu oklara. Först tänkte hon satsa på egyptologi, blev avrådd, och landade i att studera arkeologi. Men det kändes inte rätt för henne så hon satsade på att läsa till tolk på Wiks folkhögskola.
När hon var färdig med sin utbildning började hon arbeta på Uppsala kommuns invandrarbyrå. Behovet av utbildade tolkar i arabiska var stort och Randa erbjöds först ett vikariat och senare en fast tjänst på Uppsala kommuns tolk- och översättningsservice. Senare var hon även byråns chef under fem år och när byrån såldes till företaget Semantix, fortsatte hon dit som affärsutvecklare.
– Jag trivs otroligt bra här i Sverige. Jag är svensk medborgare, men känner mig förstås inte helt svensk. Tryggheten finns här, med min familj. Men längtan hem finns kvar hela tiden. Den känslan är svår att bli av med. Jag tror att jag skulle ha svårt att klara mig genom den mörka och kalla vintern utan den arabiska musiken, maten, vännerna och familjen, säger Randa Khalil Lindberg.