Mariann Grönberg-Svensson hade egentligen velat bli konstnär, men hennes mamma tyckte att hon skulle ha ett riktigt yrke. I slutändan fick hon både det och friheten att skriva och måla.
De första sex åren bodde hon i farfars hus tillsammans med föräldrar, faster och två kusiner i byn Jämtön utanför Luleå.
– På sätt och vis var det en ovanlig barndom. Vi barn gjorde saker man inte tycker är självklart att barn ska göra i dag. Vi hade uppdrag, fick göra ärenden, hjälpa till. Och det var så man växte med uppgiften, säger Mariann Grönberg-Svensson och berättar om hur hon och hennes bästa vän skidade runt mellan stugorna när det var många minusgrader. På ett ställe kunde de lämna torkad fisk och få fruset älgkött med sig tillbaka.
– I varje hus fanns det någon äldre som behövde något. Jag och min kamrat var som små budbärare på skidor, skidor som farfar gjort.
Hennes pappa var konsthantverkare, snickare och möbelsnickare precis som sin pappa. I hennes lägenhet finns ett vackert, vitt allmogeskåp som hennes farfars far byggt, och ett vackert litet träbord gjort av vrilar, tillverkat av hennes far.
– Han målade tavlor också, vilket inte var lätt att försörja sig på i nordligaste Norrbotten. Dessutom var tavelmålandet i den miljön något folk ansåg att en man inte skulle syssla med, säger Mariann Grönberg-Svensson, som minns en sommar när hon var nio år, då hennes pappa sålde en målning för 10 000 kronor till ett tyskt par.
– Tavlan föreställde dimma över älven. Pengarna levde vi på i ett helt år. Det var en mycket stor summa på den tiden.
Hon drömde själv om att bli konstnär, och ägnade sig under gymnasieåren åt frivillig teckning. Teckningsläraren hjälpte till med ansökan till konstskola.
– Vi skickade arbetsproverna med bussen till Stockholm. Och jag kom in!
Men till slut bestämde föräldrarna att hon skulle ha ett riktigt yrke. Så det blev det en fil kand i Umeå, och därpå socionomutbildning där. Hon fick sin första tjänst som kurator vid forskningskliniken på Ulleråkers sjukhus 1974. Kliniken leddes då av Moltas Erikson och professor Gunne, och var mitt uppe i det omdebatterade metadonprojektet.
– Det innebar att missbrukarna fick metadon i stället för heroin. Min uppfattning i dag är att metadonet både hjälpte och stjälpte folk.
Under 70- och 80-talen var hon bland annat familjepedagog och kurator vid Akademiska sjukhuset, där hon arbetade med flyktingar från Mellanöstern och forna Jugoslavien.
– Det saknades psykosocialt hållbara modeller för arbetet. Därför utvecklade jag en modell för relationsrådgivning för par i en patriarkal miljö med utpräglat hierarkisk struktur.
Parallellt med arbetet har hon skrivit, målat, sjungit och framträtt med olika lyrikprogram med egna dikter som hon själv har tonsatt. Hon debuterade med romanen Jag ska gå mot imorgon, och blev 2001 en av Uppsala kommuns kulturstipendiater.
Hon njuter av musik och lyssnar på både hårdrock och opera. Musiken är viktig inte minst för att häva smärtor. Hon är rullstolsburen och plågas av långvarig smärta.
– Andning i kombination med musik brukar ge mig själsro och hjälpa mot svåra smärtupplevelser. Jag accepterar inte min nervskada, men har lärt mig att leva med den.
Här i den inbjudande lägenheten i Uppsala har hon bara bott ett par månader efter flytten från Nåntunavillan.
– Det känns som om jag har flyttat hemifrån för första gången i livet. Jag har alltid bott i familjehus. Nu bor jag i en lägenhet som jag planerat och inrett själv. Det känns inte som om tiden passerat, utan tvärtom som att den kommer.
På arbetet blir det inflyttning i mars till den nya kliniken, Psykiatrins hus.
– Det blir spännande med allt under ett tak, och roligt att få uppleva flytten.
Hon läser mycket och har alltid tre böcker på gång.
– Det är böcker och musik som ger mig livslust, säger Mariann Grönberg-Svensson, som själv har flera pågående skrivprojekt, däribland en burlesk om nutida kvinnoliv och en översättning av en diktsamling till engelska.
– För mig är varje dag med reducerad smärta en lyckad dag. Om det skulle regna en måndag och jag inte känner av mitt onda särskilt mycket, är det som en oväntad semesterdag.