Om någon skulle göra en film om José Sanchez Urbaneja skulle en del scener strykas därför att historien annars blir för otrolig. Vi träffas i lägenheten på Rackarbergsgatan, och vid köksbordet berättar han om sitt liv.
Han växte upp i Caracas, Venezuela, och var 15 år när han anslöt sig till kommunistförbundet.
– Landet hade sålts ut till amerikanska oljeföretag. En statsgerilla styrde Venezuela.
1963 greps han av den politiska polisen i samband med en studentrevolt och fängslades tillsammans med några kamrater i fem månader.
– Men i stället för att bli knäckt i fängelset blev jag skolad där. När jag blev fri anslöt jag mig till befrielsearmén.
1964 fängslades han åter, anklagad för mängder av brott. Han och hans kamrater torterades svårt; han har fortfarande kvar ärr efter en polisbajonett som stacks rakt genom hans arm, och ett mörkt, skadat parti kring ena ögat.
– Vi skickades till ett vuxenfängelse sex mil från Caracas. Jag glömmer aldrig hur min mamma åldrades då. Hennes vackra svarta hår blev alldeles snövitt. Mammorna ville också ha revolution, men de ville inte att deras egna barn skulle delta i den.
Straffet var inte tidsbestämt, och han satt fängslad i nästan tre år. Under den tiden lärde han sig vilka som var lojala mot honom och hans familj.
– Den som greps av den politiska polisen var straffad för livet. Många politiska fångar försvann, blev avrättade eller kidnappade, säger José Sanchez Urbaneja som släpptes 1966. Han fortsatte att vara politiskt aktiv, dock inte inom den beväpnade delen av motståndet.
1968 gifte han sig och fick barn.
I början av 1970-talet hårdnade situationen. Visserligen var partier på vänsterkanten nu tillåtna, men han var med sin bakgrund stämplad och kände sig tvungen att lämna landet, sin dotter och hustru. Paret skilde sig senare.
Med falska pass lämnade han och några kamrater Venezuela 1972 och tog sig först till Trinidad, där de togs emot av en fiskebåt.
– Tanken var att vi skulle vidare till Vietnam för att utbilda oss där. Men just då eskalerade Vietnamkriget, och vietnameserna ville inte ha några utlänningar i landet.
Så han sökte och fick asyl i Sverige.
– Första adressen var en korridor på Rackarbergsgatan 12, mittemot det hus jag bor i nu. Det fanns mycket solidaritet bland människor i Uppsala på den tiden. Jag fick många kompisar i stan, säger han och nämner CETAL och Internationella centret. Han spelade baseball och undervattenspolo, och lärde sig dyka i klubben Tumlaren.
Han tog en fil kand i socialantropologi, jobbade extra, och skickade hem pengar till familjen.
– Under många år tänkte jag att jag skulle återvända. På 80-talet kände jag att det var dags.
Det blev ett ödesdigert beslut. Efter en kort vistelse i hemlandet anklagades han för en flygplanskapning. Gulnade klipp från dagstidningen El Nacional visar den omfattande mediala uppmärksamheten kring kapningen av inrikesplanet mellan Margarita och Caracas.
– Planet kapades av en gerillagrupp. Ombord fanns 40 miljoner kronor, säger José Sanchez Urbaneja, som tillsammans med några vänner greps av specialpolisen dagen efter kapningen.
Rättegången förhalades ideligen. Han och hans kamrater anklagade poliserna för tortyr, och blev själva anklagade för många andra brott förutom kapningen.
– Jag anklagades för brott som begåtts under mina år i Uppsala, säger han och visar upp ett intyg från Uppsala universitet att han befunnit sig i Sverige vid tiden för brotten.
Under första året i fängelset dödades 82 av medfångarna. Personal från svenska ambassaden besökte honom kom och fick se vilka omständigheter fångarna levde under.
– Maten var sådan att inte ens grisar skulle vilja äta den. Men vi var starka politiskt, och jag startade skola i fängelset. Jag är oerhört tacksam mot alla som stödde mig under den tiden, bland annat HK 71, Tumlaren och många privatpersoner som samlade in pengar.
En fånges främsta plikt är att fly. Så han och kamraterna började med skedar och händer gräva en tunnel till friheten. De grävde lite varje dag i tretton månader. Jorden fick besökare ta med sig ut. Tunneln blev 135 meter. Flyktdatumet var satt till 5 december 1983.
Men dagen innan rymningen flyttades alla fångar till ett annat fängelse.
– Vi kunde inte tro att det var sant, säger José Sanchez Urbaneja med eftertryck.
Först nu fick han och hans kamrater sina domar, mellan 25 och 30 år, och placerades i ett omtalat, hårt fängelse.
Under sina sex år där hade han kontakt med UD och en omfattande brevväxling. Han läste ulandskunskap och pedagogik på distans vid Uppsala universitet.
– Jag skrev till min domare och hade täta kontakter med en av advokaterna, henne gifte jag mig med när jag blivit fri. Domaren fick oerhört många brev från Sverige, och en dag blev jag uppkallad för ett samtal med henne. Hon visade mig breven, och sa att det verkade som jag hade gjort bra saker i Sverige. Hon uppmanade mig att lämna landet, fast först måste jag lova henne två saker: att jag skulle åka direkt till Sverige och att jag alltid skulle skriva till henne. Jag blev helt ställd, säger José Sanchez Urbaneja som via en diplomatskyltad bil kunde lämna fängelset.
Än en gång lämnade han Venezuela under falskt namn, och återvände till Sverige 1987.
Via Arbetsförmedlingen fick han kontakt med sfi. Där började han som fritidsledare och kartlade först om elever med invandrarbakgrund kunde cykla och simma.
– På den tiden fanns inte simundervisning för vuxna i Sverige. Jag startade den första kursen i Uppsala i Centralbadet och var själv simlärare. I Sverige är det ett måste att kunna simma och cykla.
Efter fem år började han jobba med flyktingbostäder vid socialförvaltningen i Uppsala. Därefter har han jobbat med ensamkommande flyktingbarn, vid boenden i Årsta och Ulleråker. I dag jobbar han sedan sju år vid ett asylboende för ensamkommande flyktingbarn i Vänge.
– Inget som har med mitt förflutna att göra ångrar jag. Jag är till och med stolt över det.