Långvariga ideella engagemang kännetecknar Ewert Bengtsson både privat och professionellt. Han föddes in i Missionskyrkan där han fortfarande är aktiv, och i slutet av 60-talet engagerade han sig i Kristna fredsrörelsen, vars kassör han varit på riksplanet sedan 43 år.
Ewert Bengtsson stammar från tre generationer målare. Farfars far byggde upp ett måleriföretag som farfadern tog över. Också hans pappa var målare. Ewert Bengtsson växte upp i Marmaverken, ett blomstrande industrisamhälle med sågverk-pappersmassefabrik längs Ljusnan. Det var där den strejk startade som sedan ledde till skotten i Ådalen 14 maj 1931, då svensk militär sköt mot ett demonstrationståg och dödade fem människor.
Hans farfarsfar var även drivande inom Missionsförbundet, som han byggde upp på orten. Ewert Bengtsson var med i Juniorföreningen som ägnade sig åt friluftsliv, sång, lekar och tävlingar.
– Jag har aldrig varit sportig, men hävdade mig genom att vara duktig i skolan. Bäst tyckte jag om naturvetenskapliga ämnen. Som tonåring var jag förtjust i kemi, inte minst pyroteknik, säger Ewert Bengtsson, vars engagerade fysiklärare inspirerade honom att fortsätta med ämnet.
1968 kom han till Uppsala för att läsa teknisk fysik.
– Av kamrater på filosofiska fakulteten fick jag veta att studietakten inte var särskilt hög, någon enstaka föreläsning i veckan, bara. Men det gällde nog bara filosofiska fakulteten. För min del blev det åtta timmar fem dagar i veckan. Det var en liten överraskning.
Som ambitiös teknolog deltog han inte i nationslivet utan koncentrerade sig på studierna. Däremot engagerade han sig i Uppsala missionskyrka, där han mötte sin blivande hustru. I dag sitter han med i en grupp som arbetar med församlingens ekonomi, och en annan som sköter ljudanläggningen i kyrkan.
– Det är inte det lättaste med den akustiken. Men jag tycker om att dra sladdar, skruva, löda och greja.
Ewert Bengtsson kände sig tidigt starkt engagerad i Kristna fredsrörelsen. På 1960-talet var den stora frågan rätten att som värnpliktig vägra bära vapen.
– Vi stöttade praktiskt och idémässigt unga killar som inte ville lära sig att döda, och drev i många år rätten att vägra värnplikt utan att hamna i fängelse. I dag jobbar vi mycket med medborgerliga och mänskliga rättigheter, till exempel i Latinamerika, där byar utsätts för gruvbolagens exploatering.
Som examensarbete tittade han på om man kunde känna igen bilder på cancerceller med datorer. Han fortsatte med det som doktorand och disputerade 1977 på en avhandling om identifikation av cancerceller. Den till synes raka akademiska karriären fick dock en avvikelse från rälsen. Något år senare engagerade han sig i att bygga upp ett företag, IMTEC, som byggde utrustning för att automatiskt känna igen cancerceller.
– Vi byggde system, utvecklade optiken och skapade en skräddarsydd dator, säger Ewert Bengtsson som i mitten av 1980-talet ledde utvecklingsavdelningen på 35 personer. Men Uppsalaforskarna var för tidigt ute. Projektet misslyckades ekonomiskt; på den tiden var det mer ekonomiskt att låta personal granska cellprover manuellt i mikroskop. I stället blev det amerikanska forskare som utvecklade tekniken.
Efter fem år utanför universitetet återkom han till dit som adjungerad professor och byggde upp Centrum för bildanalys. Han blev ordinarie professor 1996. Tanken på ett robust system för att granska cellprover med tänkt användning i tredje världen släppte han dock aldrig. 2007 inledde han ett samarbete med ett indiskt forskningsinstitut.
– Det är troligen mitt sista stora utvecklingsprojekt, med ett dussintal personer i Indien och Uppsala inblandade. Vi har demonstrerat en prototyp och ansöker nu om pengar för att bygga den. Det känns engagerande. Jag kommer att göra samma saker som förut, men med dagens teknik. Om projektet inte blir färdigt till pensioneringen så får jag väl fortsätta på ideell basis!