Eva och Lars-Inge Carlsson är i slutskedet av ett köksrenoveringsprojekt när vi träffas hemma i villan. De är öppna, sociala personer som har nära till skratt. Båda har rötter i den uppländska landsbygden. Hon är uppvuxen i Lagga, där farfar hade gård med kor och grisar, och där pappa senare blev månskensbonde.
– Att vara så nära naturen var en bra start på livet, säger Eva Carlsson som i unga år engagerade sig i 4H, sjöng i barnkör och tillsammans med tre andra ungdomar bildade en musikgrupp som framträdde på olika ungdomsgårdar.
Intresset för musik och natur delar hon med maken. Paret träffades vid säsongens första dans på Liljekonvaljeholmen i Uppsala 1984.
Han är uppvuxen i Rasbokil, där hans pappa, ”Mjölk-Evert” Karlsson, var åkare och körde bland annat mjölkbil. Många Rasbobor minns honom än i dag.
– Jag fick följa med på hans rundor när jag var liten. Det gav mig god lokalkännedom. Jag lärde också tidigt känna nästan alla bönder, bonddrängar och gubbar i Rasbokil med omnejd, säger Lars-Inge Carlsson, som tidigt blev motorintresserad och började meka, först med mopeder, sedan med bilar. I skiftet 60–70-tal var han gitarrist i dansbandet Lars-Henrys.
– Vi spelade på landsbygden, på ”knyt”, idrottsklubbar och schackklubbar, säger Lars-Inge Carlsson, och beklagar att den speciella föreningskulturen nu nästan försvunnit.
Eva Carlsson gick en sekreterarutbildning efter grundskolan.
– Min pappa var skrivkarl och hjälpte folk i bygden med blanketter. Det har jag fört vidare. Jag tycker också om att hjälpa människor att komma underfund med blanketter.
Hon arbetade på Uppsala kommuns fastighetskontor i sex år, och granskade bland annat ansökningar om statliga lån. Därefter värvades hon till Hultsfredshus och fortsatte sedan till Gullringshus, där hon jobbade med säljutbildning och säljstöd. Efter tio år, medan hon var mammaledig med sonen lades företaget ned. Då började hon sälja försäkringar som ombud för Folksam, och gick sedan högre försäkringsutbildning inom företaget. Där arbetade hon i tio år.
– Jag jobbade mycket genom facket, och besökte massor av arbetsplatser. Det var roligt, även om jag tyckte det var läskligt att tala inför en grupp. Samtidigt är jag inte rädd för att ge mig in på nya saker, säger Eva Carlsson.
Hon utsågs till chef för tre kontor med 50 anställda, med placering i Uppsala.
– Det var ju världens utmaning. Men organisationen var omöjlig. Jag jobbade jämnt och Lars-Inge fick sköta ungarna. Till slut blev jag utbränd, säger Eva Carlsson som lämnade jobbet med ett avgångsvederlag som hon investerade i en högre försäljningsutbildning.
– Jag hade ju bara yrkesskola tidigare. Det var jättekul att plugga. För mig fanns inget annat läge än bäst.
Därefter jobbade hon som egen försäkringsmäklare och sålde försäkringar åt alla bolag.
– Det var roligt att ”hitta pengar” åt folk som inte hade koll på sina försäkringar. Jag tycker om att hjälpa människor.
Efter 9-årig enhetsskola och lumpen vid Lv3 i Norrtälje arbetade Lars-Inge Carlsson som byggsvetsare en tid, innan en kamrat i mitten av 60-talet berättade för honom att Posten i Uppsala hade ont om folk.
Han antogs vid Postens instruktörsutbildning, och jobbade sedan på postkontoret på Kungsgatan, med en kort utflykt till Portalgatan.
Lars-Inge Carlsson var anställd i 42 år, i slutet som internutbildare, innan han erbjöds avtalspension för några år sedan i samband med att verksamheten drogs ned.
Men hans liv är fyllt av aktiviteter, idrottsliga, sångliga och jaktliga:
– Jag hinner knappt med att göra allt. Just nu är det förberedelserna inför Rasbo jaktvårdskrets 60-årsjubileum som gäller. När jag gick igenom handlingar såg jag till min förvåning att det var pappa som tillsammans med Oscar Bernadotte startade kretsen 1952.
Eva Carlsson lämnade branschen efter 22 år. I dag driver hon egna företaget Reconnective healing. Hon utbildade sig hos Eric Pearl, där hon lärde sig förmedla energi till andra. Två gånger har hon besökt Harry Potter-slottets mediala college Stanstead Hall i Storbritannien, där hon gått olika kurser.
– Människors osäkerhet gör att de sjunker energimässigt. Jag är en kanal för att förmedla energi till dem. Det låter konstigt, men fungerar. Och det finns en yrkesmässig fördel: jag själv blir piggare ju mer jag jobbar.