Ingrid Hagström första klara minne härrör från den varma augustidagdag 1914, då första världskriget bröt ut. Hon var fyra år gammal och promenerade med sin mamma på Odenplan i Stockholm, då stans kyrkklockor plötsligt började ringa.
– O, det är allmän mobilisering, ropade mamma, och skyndade hemåt, och jag minns hur jag hängde efter i hennes hand. Fast jag var liten märkte jag att mamma var rädd, och sånt känns alltid kusligt för ett barn, säger Ingrid Hagström, och slår sig utan besvär ner i sin rosablommiga vardagsrumssoffa.
Trots att hon är synskadad sedan 40 år, och i dag i det närmaste blind, bor hon ensam, och gör på egen hand sina ärenden på stan.
Hon växte upp i Stockholm med en pappa som hon avgudade, en positiv, glad mamma och två storasystrar.
– Det var inget märkvärdigt hem, men ett gott hem, säger hon, och berättar om sin pappa som var byggmästare på Rörstrand. På den tiden, 1910-talet, var många av arbetarna där alkoholiserade, och gjorde av med avlöningen på sprit.
– Min pappa ordnade det så att deras hustrur kom och hämtade lönerna i stället.
På somrarna bodde familjen i en villa i Sollentuna – då landsbygd – som fadern byggt.
– Det var tur, för när kriget kom behövde vi inte svälta eftersom vi odlade potatis och grönsaker i trädgården.
En annan händelse hon minns tydligt är faderns 60-årsdag år 1918 – han föddes redan 1858.
– Min mamma hade fått tag på riktigt kaffe via en av de många gulascher som fanns på den tiden. Natten innan födelsedagen provsmakade hon kaffet – mitt i natten och tillsammans med sina väninnor. De skrattade och pratade, och jag minns deras glädje över det äkta kaffet efter allt surrogat de druckit tidigare.
Ingrid Hagström började i Adolf Fredriks folkskola 1917. Många av barnen var fattiga och hungriga, minns hon. Och hon kommer ihåg en lärarinna som var så känslig för falsksång att halva klassen stängdes av under sångövningarna.
– Jag fick BC i sång och kan fortfarande inte sjunga.
I sin ungdom var Ingrid Hagström engagerad i en ungdomsförening inom Svenska kyrkan. Ungdomarna träffades, fotvandrade, handarbetade och hade försäljning på alstren. Många av medlemmarna blev hennes vänner för livet.
– Mina yngre släktingar frågar ibland: Hade ni något roligt när du var ung? De kan inte föreställa sig en värld utan datorer. Jag brukar svara: Man roade sig på andra sätt.
Efter skolan arbetade Ingrid Hagström, som alltid varit road av matematik, med bokföring för Wennergren & Williams och från 1935 på Marabou i Sundbyberg.
– Jag bokförde etiketter och råvaror, bland annat kakaobönor. Chefen var hård, och missade man något blev det kaos. Man måste alltid vara på alerten, säger Ingrid Hagström, som slutade på Marabou i samband med giftermålet med Sten Hagström, docent och lektor.
1944 flyttade makarna till Uppsala. Ingrid Hagström döljer inte att hon upplevde stan som lite fisförnäm.
– Jag har aldrig vantrivts här, men nog var stan lite akademiskt förnäm av sig. Här skulle man ju bo på rätt sida ån för att räknas. Nog längtade jag till Stockholm ibland, säger Ingrid Hagström , som blev hemmafru och skötte barn de kommande åren. Hon levde mycket med dem, och följde och uppmuntrade deras intressen.
– Inte har jag gjort några storverk i livet, men jag tycker att det har varit bra. Jag är lyckligt lottad som har så snälla barn och barnbarn. Sorger har vi ju alla. Jag saknar min man, och jag saknar en nära väninna. Vi talades alltid vid i telefon varje morgon och kväll i många år.
Ingrid Hagström har alltid tyckt om att läsa, och i dag är det talböcker som gäller. Hon läser ungefär 15 i månaden. Kontakten med barnbarnen (hon har alla släktingars födelsedagar i huvudet) är också viktig, och inte sällan vänder de sig till henne för att få goda råd.
– Ibland känner jag mig som en sambandscentral, skojar hon, och fortsätter:
– Och när jag tänker på mina roliga små barnbarnsbarn – jag har en hel koloni – kan jag inte tycka annat än att jag är lyckligt lottad. Så länge jag får vara klar i huvudet känns det roligt att leva. ”Då man blir 90 kan man göra vad man vill”, sa en gammal dam en gång till mig, och det har jag anammat.