Lucia föddes år 283 i Syrakusa på Sicilien i en kristen, välbärgad familj. Redan som barn avgav hon ett hemligt kyskhetslöfte till Gud, vilket skulle få konsekvenser när hon blev äldre. För Lucias mor Eutychia lovade då bort henne till en man, ovetande om dotterns löfte.
Friaren talade enligt legenden beundrande om Lucias vackra ögon, vilket föranledde henne att omedelbart riva ur dem och sända dem på en tallrik till sin trolovade. (Lucia är de synskadades skyddshelgon och avbildas ofta just med attributet två ögon på ett fat.) Då inträffade ett mirakel, och Lucia fick nya, ännu vackrare ögon av Jungfru Maria.
Trogen sitt kyskhetslöfte förhalade Lucia den kommande förlovningen och bad under tiden Gud om hjälp. Det fick hon också, och modern gick slutligen med på att bryta Lucias trolovning. Men det gjorde att friaren kände sig lurad och kränkt. Enligt legenden hämnades han sveket genom att ange Lucia som kristen för kejsarens ståthållare. I början av 300-talet härskade kejsar Diocletianus över det väldiga romerska riket, och förföljde kristna med stor energi.
Lucia arresterades, men trots tortyr stod hon fast vid sin tro. Legenderna berättar att hon bar ner mat till medfångarna som satt kedjade i Syrakusas mörka fängelsehålor. För att ha båda händerna fria att bära så mycket mat som möjligt fäste Lucia vaxljus på sitt huvud, en förbindelselänk till våra dagars luciakrona.
Eftersom Lucia vägrade att överge kristendomen dömdes hon att brännas på bål. Men elden skadade henne inte, och Lucia dömdes i stället till ett liv som prostituerad på en av stans bordeller. Därför blev hon sedan skyddshelgon också för ”prostituerade som ångrar sig”.
”Eftersom jag inte ger mig frivilligt kommer min kyskhet att vara dubbelt värd”, förklarade hon.
När domen avkunnats fördes Lucia genom Syrakusas gator på väg till sitt livstidsstraff på bordellen. Hon satt på en kärra dragen av ett spann oxar. Då fann Gud för gott att ingripa. Plötsligt frös spannet med oxarna fast i marken och var omöjligt att rubba trots idoga försök. De romerska knektarna hällde då kokande olja över henne, men liksom tidigare elden skadade det fräsande fettet henne inte.
Då grep en av knektarna vanmäktigt till svärdet, och körde det med kraft genom Lucias hals. Men inte heller detta våld berövade henne livet. Lucia levde ända fram tills att någon kom för att ge henne sista smörjelsen. Hon blev 21 år gammal och dog år 304.
Lucias reliker förvarades länge i Santa Lucia-kyrkan i Venedig. De flyttades senare till en intilliggande kyrka, San Geremia, där de fortfarande finns kvar. I en kyrka på hemön Sicilien förvaras hennes ena underarm.
Lucia helgonförklarades senare av både romersk-katolska kyrkan och ortodoxa kyrkan, med festdagen 13 december. Det råkade genom ett sammanträffande även vara den julianska kalenderns längsta och mörkaste natt häruppe på norra halvklotet. I det svenska bondesamhället räknades lucianatten 13 december länge som årets längsta, trots den kalenderform som flyttade vintersolståndet till 21–22 december.
På så sätt smälte den italienska helgontraditionen samman med den svenska bondekulturens traditioner kring ”årets längsta natt”.