Han föddes året efter andra världskrigets slut och växte upp i ett Minsk i ruiner. Familjen – pappa var stabsofficer och mamma tandläkare – levde i åratal i en kall, fuktig källare.
– Jag har ingen levande släkting kvar. Den sortens ensamhet är vanlig i min generation – det var ovanligt då att familjer hade mer än ett barn, säger Alexander Udodov och berättar om den grå, kvävande stämning av hopplöshet som präglade uppväxten i efterkrigs-Sovjet.
Som de flesta barn kom han tidigt i kontakt med litteratur. När han var fem år läste hans pappa "De tre musketörerna" för honom.
– Sedan dess har jag lagt ner all fritid på att läsa. Jag har alltid haft svårt att få kontakt med andra och lidit av ensamhet ända sedan jag gick i barnhagen.
Att militärer likt hans pappa var hängivna litteraturen var inte ovanligt. Alexander Udodov berättar om ryska soldater som drog till fronten med Tolstojromaner i ränseln, och berättar engagerat om tiden före revolutionen, då alla skolbarn läste klassikerna.
– Det satte revolutionen stopp för. Men 1934 såg Stalin det som nödvändigt att återinföra de ryska klassikerna.
Efter tioårigt gymnasium började Alexander Udodov engagera sig för ”socialism med mänskligt ansikte”. 1963 arresterades han och dömdes till tio års arbetsläger i Moldavien.
– Det var tunga år, men ändå är läger bättre än fängelse. Fängelse suger livskänslan ur en. Jag träffade många intressanta människor i lägret. Officiellt fanns inga politiska fångar i Sovjet, utan vi kallades ”farliga statsbrottslingar”, säger Alexander Udodov som under lägeråren blev troende och döpt i hemlighet av en medfånge som var rysk-ortodox präst. Sommaren 1973 släpptes han, och några år senare gjorde avspänningspolitiken det möjligt för oppositionella att bo utomlands. Han ämnade Sovjet 1975 och hamnade i Rom i väntan på visum.
– Jag har alltid älskat antikens kultur och kände mig hemma i den historiska delen av Italien, säger Alexander Udodov som besökte massor av museer och gamla kyrkor i Rom. Han fick kontakt med jesuiterna som han kände stor respekt för.
När han kom till Sverige 1978 märkte han att svårigheterna med att få kontakt med andra människor bestod, och vände sig därför till psykiatrin.
– Visst kändes det underbart att andas fri luft, men om det var något som förtryckte mig nu, så var det jag själv. Ingenting i mitt liv funkade utom teoretiska studier, säger Alexander Udodov som har en fil kand och en mastersexamen i antikens kultur, och en fil kand i ekonomisk historia. Han har även läst konsthistoria, runologi och religionshistoria, och intresserat sig för religiös indisk dans och visdom, och klassisk balett. Däremot fann han det omöjligt att lära sig grammatik.
– Om jag inte är intresserad av något är jag totalt inkapabel att lära mig det, säger Alexander Udodov som skriver och läser obehindrat på ryska, svenska och engelska. Sfi funkade inte så han lärde sig svenska genom att lyssna på radio.
Parallellt med studierna gick han därför under 80-talet i gruppterapi. Och via vuxenhabiliteringen fick han efter alla år en diagnos: aspberger och autism.
– Jag kände stor lättnad när jag fått diagnosen.
Trogen sin mångåriga kärlek till äldre kyrkobyggnader började han i slutet av 70-talet att besöka Helga trefaldighet, men kände behov av en daglig gudstjänst och vände sig till katolska kyrkan.
– Där upplevde jag en oerhörd, andlig levande kraft, säger Alexander Udodov som upptogs i katolska kyrkan på 80-talet. Han berättar om glädjen över de fria diskussionerna och flödet av tankar och känslor.
– Obemärkt blev jag långsamt djupt påverkad av katolska kyrkan. Ingen försökte omvända mig.