Mäklare med hjärtat i Jämtland

Bengt-Olof Schöön är en föreningsmänniska som efter fyra decennier i Uppsala känner ”alla”. Umgänge i glada vänners lag är viktigt för honom. Efter 36 år i branschen – på en och samma firma – är han också en av stans mest kända mäklare.
Den egna lägenheten på Fyrisgatan är ett kaos denna julidag; här ska byggas om, så allt som tidigare legat i skåp finns nu utbrett överallt i vardagsrummet. Väggarna täcks av bokhyllor.
– Det är mellan 6 000 och 7 000 böcker. Min morfar grundlade mitt litteraturintresse genom att ge mig en ny bok varje månad.

Bengt-Olof Schöön är född i Stamsele i Jämtland där hans morfar hade ett stort hemman. Här levde man traditionellt, fromt storbondeliv. Söndagen var ”den heliga dagen,” och då var det vila som gällde. Endast nödvändiga sysslor utfördes. Klockan 11 hölls gudstjänst på gården, och på söndagarna var kortspel förbjudet.
– Jag känner oerhört djupt för bygden, och gråter nästan en skvätt när jag kommer ”hem”.
Han älskade skolan (B-form med tre elever i varje årskurs), och så här i efterhand inser han att lärarinnan Sara Täckshammar (”en bestämd dam med en 50 cm lång linjal som hon inte tvekade att använda”) var en viktig person i hans liv.
– Hon var min mammas lärare också, en riktig skolfröken som liknade Selma Lagerlöf, och kunde konsten att göra kunskap intressant och levande.
Från sin skoltid kan han också berätta att Hjalmar Strömberg-skolan i Strömsund var en av de första skolorna att införa mixad gymnastik för eleverna, läsåret 64–65.

På små orter brukar det vara idrott som gäller. Bengt-Olof Schöön, som varit intresserad av sport hela sitt liv, var enligt egen utsago en ”skaplig ishockeyspelare” i Faxebygden. Han har också spelat för Almtuna. Senare i livet var det squashen som tog över. Han spelade i elitserien för USRC, då Sveriges bästa squashlag.
– Vi är vänner än i dag, säger Bengt-Olof Schöön.
Som ung kretsade hans drömyrken dels kring Det som ovanefter är, dels kring vad som döljer sig under oss, i havets djup.
– Jag ville antingen bli prost eller marinbiolog. Efter lumpen som fältjägare – jag tillhörde White Eagles – kom jag till Uppsala 1969.
Han visste inte mycket om stan, bara det hans pappa och morfar berättat om sina egna erfarenheter och upplevelser många decennier tidigare.
– Jag fick veta att jag skulle icke ägna mig åt dryckenskap – och inga damer förrän efter examen.

Uppsala imponerade inte så värst på honom. Jämfört med det betydligt livligare Östersund var Uppsala en sömnig stad, tyckte han.
– Och jag begrep aldrig riktigt trafiken. Det var vid den här tiden som enkelriktningarna i centrum tog fart, och det var trafikkaos överallt.
En av de förmaningar han fick med sig hemifrån hade också politisk bäring.
– ”Akta dig för högerbourgeoisien i Uppsala”, sa pappa och morfar.
Bengt-Olof Schöön upptäckte själv tidigt rågången mellan arbetarklassen och de borgerliga studenterna, och blev medveten om klasskillnaderna i Uppsala. Det fick honom att enligt tidens sed engagera sig i KPML(r).
Han läste matematik, engelska, historia och juridik. Historieintresset väcktes i åttonde klass, då en ung Uppsalastudent vid namn Erik Åsard vikarierade som historielärare i den lilla skolan.
– Han är mycket anledningen till mitt stora intresse för historia, säger Bengt-Olof Schöön, som själv jobbat som lärarvikarie.

Av en tillfällighet började han med mäkleriet 1975 tillsammans med Tiit Lüllma, och har nu jobbat för Riksmäklaren mer än halva livet.
Under åren har han varit engagerad i en rad musik- och teaterprojekt i Uppsala, och därigenom skaffat sig ett stort kontaktnät.
– Jag har blivit vän med många artister, inte minst i samband med Musik på Salsta. Ock jag minns fortfarande hur spännande det var att sitta på logeplats under The Proms i Albert Hall tillsammans med ett gäng ryska kammarmusikstjärnor.
Bengt-Olof Schöön tycker om att resa, och har sett stora delar av Sydostasien. Målet är ofta Thailand, hustruns hemland.
– Thailand är ett av de få länder i området som aldrig har koloniserats, bland annat därför att landet av tradition haft en stark armé – och inte minst därför att de använde stridselefanter, säger han, och börjar typiskt nog med en initierad skildring av det ostasiatiska sättet att använda stridselefanter. Hade han befunnit sig i en klassrumssituation hade eleverna suttit blickstilla, angelägna om att inte missa ett enda ord.