Sven-Åke Larsson är en konstnär som inte har något emot att tala om för folk vad han egentligen menar med sin konst. Ett signum för honom är att alltid skriva en kort, poetisk text till sina konstverk. Där berättar han vad de betyder och vad de heter.
– Det är för att förstärka måleriet. Jag har förstås en idé om vad jag har gjort, men jag älskar när folk ser något helt annat, säger han, medan vi tittar på några av de verk som ska ingå i hans nästa utställning, den nionde, som hålls på Galleri 1810 i Uppsala med vernissage 25 oktober.Sven-Åke Larsson har tidigare ställt ut sina oljemålningar i Köping, Lindesberg, Ramsberg, Stockholm och Uppsala.
Han är född i Lindesberg i Bergslagen och när han var två år flyttade familjen till gruvsamhället Norberg, där han växte upp. Redan tidigt stod det klart för hans omgivning att han hade konstnärliga anlag – kanske ett arv från pappa Östen som ibland tjänade extra genom att sälja teckningar till dagstidningar.
– Min fröken i skolan frågade ofta om hon fick sätta upp mina teckningar på väggen i klassrummet, minns han.
Sven-Åke Larsson var även intresserad av idrott. Han var hängiven orienterare och tävlade som grabb också för skollaget i DM i friidrott – i grenarna längdhopp, stafett och 60 meter. När han senare gjorde värnplikten vid Ing 1 i Linköping blev han bataljonsmästare på 100 meter.
Också musiken var tidigt viktig, och har sedan följt honom genom livet. Som tonåring spelade Sven-Åke Larsson gitarr i popbandet Hovgaards, och han medverkade även i olika visgrupper. Vissång och gitarr har han sedan fortsatt med:
– Jag är fena på gitarr än i dag.
Efter nian var han skoltrött och hoppade av. En tid sprättade han posten åt en vd på bruket därhemma innan han började på kvällsgymnasium i Köping för att läsa in svenska, engelska och matematik.
– Jag visste aldrig riktigt vad jag skulle bli. Jag ville ha kul bara, och lite så är det fortfarande, säger han.
Sven-Åke Larsson utbildade sig till slut till sjuksköterska och arbetade i yrket i ett halvår innan han utbildade sig till legitimerad psykoterapeut i slutet av 70-talet. Han jobbade sedan i fem år med ungdomar på Frossarbo behandlingshem innan han återgick till vården, och utbildade sig till klinikadministratör.
Senare lockade studier i samhällsvetenskap, och som samhällsvetare blev han utredare vid Näringslivssekretariatet vid Uppsala läns landsting. Här blev han plötsligt blev påmind om sin bakgrund.
– Det blev så uppenbart att jag var uppvuxen i bruksmiljöns kollektiva tänkande, att jag till en början alltid sa ”man” i stället för ”jag”. För mig är jantelagen samma sak som rädda människor som inte vill påminnas om att de kanske inte lever så bra liv själva, reflekterar han.
Sven-Åke Larsson jobbade på sekretariatet i sju år, och fortsatte sedan som utredare vid Landstingsförbundet, senare Sveriges Kommuner och landsting. I sammanlagt 25 år har han varit expert och servat kommun- och landstingspolitiker med fakta och en massa remissvar som styrelserna hade att behandla.
– Fast ibland blev jag förvånad över hur folk fungerade. Kommunalråd och landstingsråd är ju tunga poster. Ibland hände det att jag tänkte: ”Hur kommer det sig att du har gått och blivit landstingsråd?” Men det är väl som i alla andra jobb, en del funkar bra, andra mindre bra, säger han på sitt mjuka Norbergsmål som tiden inte förmått sudda ut.
För några år sedan fick Sven-Åke Larsson MS, en diagnos som förändrat hans prioriteringar i livet. När han gör musikaliska framträdande talar han ofta om livets under.
– Det är fantastiskt att ha fått chansen att vara med i det här fantastiska livet! Det gör att jag glömmer min MS och bara njuter av att ha en frisk familj med sju friska barnbarn. Den yngste, Nelson, är fjorton veckor, och häromdagen skrattade han emot mig. Det kändes så underbart! Jag mår som allra bäst när jag vet att alla i familjen mår bra.