– Enda fördelen med att tvångspensionerad är att jag har tid för inskolning av valpen, säger Hilde Klasson, som ju under stor uppmärksamhet köptes ut från tjänsten som stadsdelssamordnare av Uppsala kommun i våras.
Hennes mamma flydde till Uppsala från Estland på 1940-talet, och Hilde Klasson talar engagerat om den stora brevsamlingen hennes släkt lämnat efter sig.
Brevsamlingen och tusentals fotografier från ett Estland som inte längre finns har nu donerats till Amandus Adamsons ateljémuseum i Pärnu.
– Det är en ovärderlig kulturskatt. Min morfar var född 1855, och alla brev som han och mormor skrev finns kvar.
Hon är fascinerad av äldre generationers brevskrivande:
– Det är sådan stor skillnad i dokumentation. Vad kommer vi själva att lämna efter oss, vi som slarvar i väg ett mejl hit och ett mejl dit? I dag skriver jag ofta ut e-post jag vill spara.
Hilde Klasson är född i Uppsala, och det tog lång tid innan hon insåg att hennes mamma ”bröt”, när hon talade svenska.
– Jag visste ju att mormor bodde någon annanstans än i Sverige. Själv reflekterade jag aldrig över mammas brytning förrän en klasskamrat påpekade den.
Hon har alltid varit intresserad av historia i allmänhet och arkeologi, och i åttaårsåldern lärde hon sig på egen hand runalfabetet. Fast högstadiebetygen från Johannesbäcksskolan räckte inte till för gymnasiet. Hennes pappa som var högerman och reservofficer i flygvapnet konstaterade att hon antingen var lat eller dum, och lät henne göra ett intelligenstest. Eftersom värdena visade på det förra skickades hon till Enskilda gymnasiet i Stockholm för att läsa in ämnena privat.
– Jag bodde där i ett år. Sedan blev jag med barn.
Hon återvände till Uppsala, och läste in gymnasiebetygen på Cederbladsskolan. Sedan hon var 18 år har hon yrkesarbetat, först inom vården, som badare, gångassistent och vårdbiträde.
– Åren rullade på. Jag tyckte det var kul med sjukvård, och utbildade mig till undersköterska och till arbetsterapibiträde – jag har alltid gillat att sy och pyssla och greja.
Under 70-talet sympatiserade hon med FNL-rörelsen, engagerade sig i Oktobercafeet, sedermera kulturföreningen Engelbrekt samt var ”relativt aktiv sympatisör” till Röd Ungdom.
Tillsammans med maken Per-Arne hyrde hon en liten stuga, och 1984 köpte de ett hus i Norby. Hon arbetade som dagbarnvårdare, och på 90-talet började hon sin fackliga bana.
– Det var kul och intressant. Plötsligt blev det allt mer fackligt arbete, och jag blev skyddsombud.
Att hon började läsa teologi berodde på en kurs som LO ordnade tillsammans med kvinnor inom Svenska kyrkan.
– Samarbetet och utbytet av erfarenheter med dem inspirerade mig att läsa en universitetskurs i rättvisefilosofi. Det gav mersmak. Jag kände att jag måste skaffa en teoretisk bas, säger Hilde Klasson som tog sin teol kand nästan uteslutande på distans parallellt med jobbet.
– Att läsa på distans vid universitetet är helt fantastiskt, en förmån och en skatt att ta del av. Mitt liv har bestått av både arbete och studier hela tiden. I princip har jag nästan aldrig gjort uppehåll i mina studier. Att plugga ser jag som en andningspaus, säger Hilde Klasson som även har en fil kand i urbana studier.
Hon berättar att nästan varenda kurs på Teologen har legat i fas med hennes arbetsliv.
– Jag har hela tiden använt erfarenheter därifrån, både som facklig företrädare och stadsdelsutvecklare. Alla kunskaper har varit en tillgång, kanske med undantag för kursen i gammaltestamentlig exegetik, skrattar hon.
Efter tiden som dagbarnvårdare blev hon distriktsordförande för LO, och sitter sedan 1994 i kommunfullmäktige och gör sin andra mandatperiod i kommunstyrelsen för Socialdemokraterna. Hilde Klasson var ordförande i gatu- och trafiknämnden 2002–06. Fram till 2004 ledde hon projektet Jobbpunkten, ett EU-projekt som vände sig till deltidsarbetslösa, i första hand kvinnor, innan hon började som stadsdelssamordnare med fokus på Gottsunda.
– Med min nya situation försöker jag landa och omorientera mig eftersom jag har så mycket lust och kraft kvar.