Jan-Erik Elg växte upp på Väderkvarnsgatan med en syster. Pappa jobbade på Uplandsbanken och mamma var sömmerska vid Söderbergs kappfabrik. På gården fanns många barn, bland dem Bosse och Gurra som han fortfarande umgås med.
Jan-Erik Elg tillbringade en stor del av uppväxten på Fålhagens IP, spelande bandy eller fotboll beroende på säsong. Han var också musikintresserad och tog pianolektioner redan från första klass tills han var 15. Efter ett 55-årigt uppehåll har han tagit upp musiken igen, och i vardagsrummet står en elorgel som kan låta som vilket instrument som helst.
Innan ingenjörsexamen från Tekniska läroverket arbetade han vid Uppsala universitets medicinsk-tekniska institution. Han blev god vän med en gästforskare från USA och erbjöds att följa med honom till Kalifornien och jobba där. Men Jan-Erik Elgs pappa avled hastigt och Jan-Erik valde att stanna i Sverige hos familjen.
Efter lumpen i Linköping började han vid Kungliga väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. De bytte senare namn till Statens vägverk, senare Vägverket som gick i graven 2010 och ersattes av Trafikverket. Han fortsatte som konsult i näringslivet inom området intelligent trafikstyrning. 1965 träffade Jan-Erik sin blivande hustru Ruby. De möttes utanför Norrlands nation på valborgsmässoafton 1965, med det gemensamt att båda saknade biljetter till dansen.
– Vi fick 45 år tillsammans innan hon gick bort i en hjärntumör 2010.
Han arbetade på Trafikverket i 44 år, lokalt, regionalt och centralt.
– Jag har alltid trivts med arbetet som varit stimulerande och framför allt gett konkreta resultat, säger Jan-Erik Elg som varit med om att förstärka vägar med halvmetertjocka barklager, och har deltagit i provbyggen av vägar i Norrland. Entusiastiskt talar han om utvecklingsarbetet, om informationssystem med väderprognoser, om intelligenta trafiksystem och datormeddelanden med texten ”Du kör för fort”. Han har även varit samordningsansvarig för säkrare vägarbetsplatser.
– Jag var med om att införa varselkläder för vägarbetare, orange fluorescerande västar, efter en studieresa till England.
När Vägverket utlokaliserades till Borlänge 1979 valde 90 procent av de anställda att inte följa med.
– Men jag var ung och såg positivt på saken, säger Jan-Erik Elg, som med hustru och två små barn flyttade till Ornäs i Dalarna och blev kvar i 30 år. Han engagerade sig i Ornäs IK inom både skidor och orientering, intressen som hela familjen delade.
– Vi kuskade runt på tävlingar tillsammans, bland annat Femdagars. Jag hoppas att barnbarnen också börjar orientera. Det skulle göra mig glad.
1994 köpte paret sjötomt vid sjön Valsan utanför Borlänge. Där har han och hustrun byggt en storstuga och en loftstuga i timmer – ett livsverk till barn och barnbarn. När han talar om dem ler han lyckligt.
– Jag är stolt över mina barn och älskar att vara barnvakt åt mina barnbarn! Det är ett otroligt fascinerande privilegium att få följa dem i livet, säger Jan-Erik innan han berättar den sanna historien om älgpinnarna. Han fick i mitten av 70-talet uppdraget att åka runt i landet och se till att alla större vägar försågs med vita kantstolpar med reflexer för ökad säkerhet.
– Vägmästarna var kritiska och tyckte att stolparna bara var till besvär, eftersom de betydde problem med buskröjning, dikning och underhåll. Vissa kallade dem elakt för ”elgpinnar”. Det där snappade några journalister upp, men missuppfattade totalt och meddelade allmänheten att pinnarna var avsedda för att varna älgar för att komma upp på vägen.