Det är en stor förmån att få möta Siv Rastén. Hon är en öppen, klok och vänlig person som har nära till skratt, och hon tycker mycket om människor.
– Jag är intresserad av människor. Människor är kolossalt viktigt. Jag ömmar speciellt för utslagna i samhället. De blir glada när jag stannar till och pratar en stund. Jag tycker också att det är spännande att prata med folk från andra länder – och med ungdomar förstås, säger Siv Rastén.
Hon växte upp i Faringe och Rimbo med tre syskon. Hennes pappa jobbade vid järnvägen, på Roslagsbanan som då var en viktig tågknut med tåg som gick åt fyra olika håll.
Siv Rastén började i första klass 1930 i Viby skola i Rimbo. Hon minns fortfarande sin skolfröken som alltid var så elegant klädd.
– Det var roligt att ha en så ung lärare, säger Siv Rastén och visade ett svart-vitt fotografi av den välklädda lärarinnan tillsammans med skolklassen.
1934 flyttade familjen till Uppsala och Tripolis.
– Det var ett paradis, för där bodde mycket pojkar, ja, flickor också förstås, rättar hon skrattande sig själv.
Som elvaåring började hon femman i Vaksala skola. Hon var tidigt idrottsintresserad, och gick på gymnastik i gamla Missionskyrkan på S:t Persgatan. Särskilt duktig var hon på friidrott. 16 september 1936, blev hon distriktsmästare i längdhopp på Studenternas IP.
– Jag hoppade 4,1 meter, och minns att jag var osäker efteråt, att jag inte fattat hur långt jag hoppat. Däremot var jag dålig på slungboll – jag både kastar snett och simmar snett.
Siv Rastén tycker fortfarande att det är viktigt att försöka hålla sig stark, och ser till att ta regelbundna pass på sin motionscykel.
Efter högre folkskolan gick hon en praktisk hushållslinje, där hon lärde sig sy, att sköta ett hem och barnavård.
– Det låg en barnkrubba i närheten av skolan, och vi elever fick öva oss på barnen där.
Genom en klasskamrat fick hon efter skolan jobb som springflicka vid Uppsala konststoppningsateljé på Skolgatan 31. Hon cyklade över hela stan för att hämta och lämna saker som skulle lagas.
– Där blev jag sedan kvar i nio år, säger Siv Rastén som utbildade sig till konststopperska. Hon lagade allt i tygväg: tyll, siden, silke och sammet.
– Men det dröjde innan jag kunde tjäna någonting på det.
Sin blivande make Anders mötte hon i Uppsala, på Stora Torget. Han var lumparkompis till hennes bror.
– Jag såg honom inte, men han hade sett mig och hade bestämt sig. Vi fikade alla tre hos mina föräldrar i Fålhagen, och jag var så nervös att jag tappade kaffebrickan i golvet.
Så följde stor uppvaktning och giftermål i Mikaelskapellet 1947.
– Jag minns att vi såg många flygfilmer tillsammans. Det fanns så mycket biografer i Uppsala på den tiden!
Som gift flyttade hon med maken till Stockholm och Älvsjö.
– Min make hade stora planer för mig, och vi öppnade Rasténs konststoppningsateljé i Älvsjö. Där var mitt arbete mer uppskattat och betalningen därefter.
Paret fick tre söner, men i slutet av 1950-talet skilde de sig. 1961 flyttade Siv Rastén och hennes pojkar hem till Uppsala. Hon bosatte sig på Johannesbäcksgatan i samma lägenhet där hon fortfarande bor.
– Mamma hjälpte mig mycket med barnen, speciellt när tvillingarna var små, säger Siv Rastén, som i många år arbetade som lokalvårdare vid Sveriges Lantbruksuniversitet.
Få människor som blir 90 har levat skyddade från sorg och förlust, och Siv Rastén är inget undantag. Men hon föredrar att tänka på de många fina minnena hon har, och är för övrigt en aktiv person som lever i nuet.
– Jag tycker om att lösa korsord, är otroligt intresserad av sport – särskilt allt som har med bollar att göra – och tittar på det mesta i tv. Jag gillar friidrott också. Tyvärr har min syn blivit sämre på grund av gula fläcken, säger Siv Rastén, som intresserat följer det pågående fotbolls-EM.
– Fotbollstjejerna är ofattbart duktiga, säger Siv Rastén, och berättar sedan skrattande om sig egen första fotboll som hon köpte för 15 kronor på nyinvigda Tempo i Uppsala för länge, länge sedan.
Anna Bill
anna.bill@unt.se 018-478 12 73