Massmärkt efter 70 år som hemvärnsman

– Jag har tagit alla märken som finns att få inom Hemvärnet, konstaterar Bo Hammarberg, och berättar stolt om de olika märkena och förtjänsttecknen som trängs på den mörkblå sammeten.
Det färskaste märket är bara ett par dagar gammalt, och ligger ännu i sin ask. Bo Hammarberg tog emot det sista helgen i maj av kung Carl XVI Gustaf vid en mottagning på högvaktsterrassen vid Stockholms slott i samband med att Hemvärnet firade 70 år.
– Vi var tio gubbar från hela landet som åkte till Stockholm och fick förtjänsttecknet för 70 års medlemskap, säger Bo Hammarberg, och berättar om vaktparaden och hur nya standar delades ut vid den högtidliga ceremonin.
– Så ropades alla vi gubbar upp med namn, men det blev fel när det kom till mig, eftersom en av veteranerna inte hade kommit. ”Det är inte jag”, sa jag. ”Jasså”, sa Kungen till mig, och tittade liksom på mannen som gick bredvid honom med medaljerna. Så jag sa vad jag hette, och sedan fick jag förtjänsttecknet ur Kungens hand. Då passade jag på att tacka för den guldmedalj jag fick av hans farfar. Kungen tyckte det var roligt att jag tackade för något jag fått för så längesen.

Bo Hammarberg gick med i hemvärnet 1940, mitt under brinnande världskrig. Också hustru Maj-Britt, nyss fyllda 85, har en bakgrund inom Hemvärnet i Uppsala, som hemvärnslotta och chef för kokgruppen.
Då arbetade Bo Hammarberg på Motala Trikåfabrik, där han främst ägnade sig åt att väva charmeuse. Eftersom han är enögd fick han frisedel vid mönstringen.
– Men jag har alltid varit galen i att skjuta. Jag gick med i korpklubben i skytte på trikåfabriken, och det var några arbetskamrater som började tala om att gå med i det nybildade hemvärnet. Vi var ju främst skytteintresserade och ska jag vara ärlig resonerade vi att vi går med så får vi gratis ammunition – det var dyrt på den tiden, säger Bo Hammarberg.
Kriget gjorde att alla frikallade hemvärnsmän åkte in på tre månaders utbildning för att bli befäl i Hemvärnet.
– Efter tre månader vid I 4 i Linköping var vi korpraler, efter ytterligare tre månader furirer. 
Med utbildningen följde ökad insikt.
– Vi ville såklart försvara vårt land, och när det kom ett upprop om att Finlands sak är vårt var vi en fyra, fem man som anmälde oss som frivilliga. Men det blev aldrig så att vi kom iväg.

Sitt första arbete fick han som 14-åring, som busskonduktör på Motala-Varamobussen. Sedan var han springpojke i en bokhandel i sju år innan han började på trikåfabriken.
– Jag slutade som vävmästare och styrde över sju maskiner och fyra anställda. Vi vävde mest till damers underkläder och underkjolar. Men allt försvann och fabriken lades ner när det började komma billig textil från utlandet.
Bo Hammarberg fick genom en släkting jobb på Almqvist & Wiksell i Uppsala.
– När verkmästaren fick höra att jag var lika fiskeintresserad som han själv fick jag jobb direkt. ”Du kan börja på måndag”, sa han.
På A & W jobbade han fram till pensioneringen. Frankt säger han att han egentligen aldrig trivts riktigt i Uppsala, trots alla år här.
– Men det gick, tack vare alla trevliga och bra arbetskamrater på A & W, och på idrotts- och skytteklubbarna som fanns på företaget.

I hela sitt liv har Bo Hammarberg tyckt om att dansa. Familjen, som hade nio barn, bodde i samma byggnad som ordenshuset i Motala. Där dansades det nationaldanser, och han och hans syskon lärde sig både vals, schottis och polka.
– Vi tittade på hur andra dansade och gjorde likadant.
Hans dansintresse fortsatte, och gjorde honom så småningom till Motalamästare i modern dans i 8 år i sträck. Han togs även ut till ett SM i dans och inbjöds till Nalen för att dansa före ett SM.
– Tyvärr hade jag inte råd att ta mig dit den gången.