I nästan hela sitt liv har Annika Bäckström fascinerats av det stora, omöjliga Ryssland. När jag frågar varför säger hon:
– Jag försöker förstå världen och mig själv genom Ryssland. Just detta att landet var så stort och så okänt lockade mig som: ett alternativ till vår egen värld.
Annika Bäckström är född i Karlskrona, äldst av fem syskon. Pappa Olof Kreuger var lärare i fysik och matematik, men framför allt musiker och violinist. Den konstnärliga ådran fanns även på hennes mors sida. Mormor var utbildad konstnär, och på sovrumsväggen hänger en oljemålning hon gjorde av Annika Bäckström som sexåring.
När Annika Bäckström var tio år flyttade familjen till Umeå.
– Det var så roligt att få uppleva riktiga vintrar, med snö som låg kvar och inte bara slaskade bort som i Karlskrona. Jag lärde mig att åka skidor och att tycka om skogen. Dessutom var människorna i Umeå trevligare och lättsammare än i Karlskrona, som jag senare förstod var ett klassamhälle av helt annan art.
Hon upptäckte tidigt glädjen med att läsa, och nämner i sammanhanget sin kusin, barnboksförfattaren Gunnel Linde som betydde mycket för henne som flicka.
– Hon var rolig, mycket originell och självständig.
Hon tog studenten i Umeå 1946, och åkte ett par år utomlands. Första resan gick till Island och ett par år senare till efterkrigs-England. Där studerade hon engelska och praktiserade hos en rysk emigrantfamilj, där familjefadern var filosof. Det var ett av de första mötena med det ryska och början till ett livslångt engagemang som bara vuxit sig starkare.
1948 kom hon till Uppsala, och tog en fil mag i nordiska språk, engelska och litteraturhistoria.
– Jag läste praktisk filosofi för Ingemar Hedenius. Då hade just hans bok Tro och vetande kommit.
Under Uppsalaåren blev hon vän med, en då okänd, Sara Lidman.
– Hon kände till min passion för det ryska och visste att jag ville dit, så hon tipsade om ett jobb i Ryssland.
Så gick det till när Annika Bäckström blev guvernant för döttrarna i en svensk diplomatfamilj i Moskva under fem månader år 1951.
Diplomaten hette förresten Stig Wennerström och var också han tämligen okänd vid den här tiden. Hon återvände sedan till Uppsala, där hon träffade sin blivande man Lars, som studerade engelska.
– Våren 1952 följde jag med honom till England, där han forskade kring Emily Brontës författarskap. Vi bodde på ett vackert litet värdshus i hennes hemby, säger Annika Bäckström som själv studerade ryska i Leeds.
De återvände till Uppsala, och hon fortsatte studierna i ryska.
– Vi var bara en handfull elever på Slavikum på den tiden. Det var som privatundervisning.
1965 besökte hon Leningrad tillsammans med ingermanlänningen Olavi Junus som också var student vid Slaviska institutionen.
– Resan till Leningrad fick inflytande på hela mitt följande liv. Genom Olavis bekanta fick jag träffa vanliga människor. Det var en värld som öppnade sig för mig, en värld som jag visste så lite om. Det var fängslande.
Annika Bäckström återvände till Ryssland på ett utbytesstipendium 1969-1970. Hon beskriver året i Moskva som en milstolpe.
– Vistelsen där gav fruktansvärt mycket. Människor levde under hårt politiskt förtryck och var hungriga på upplysningar från väst, de fick ju själva inte resa någonstans. Jag fick många vänner – mest ur dissidentkretsar – och om man får en vän i Ryssland så får man en vän för livet. Åtminstone var det så på den tiden.
Hon tog en fil lic i slaviska språk, ryska, 1970, och undervisade därefter i ryska litteraturen vid universiteten i Uppsala och Lund. Hon har även gett kurser i rysk litteratur vid Kursverksamheten och Folkuniversitet, och i egen regi.
Annika Bäckström har på flera sätt uppmärksammats för sina insatser för rysk kultur. Hon utsågs till hedersdoktor i Uppsala 2005, och i november i år tilldelades hon Pusjkinmedaljen av den ryska regeringen ”för insatser av stor betydelse för den ryska kulturen”.
Själv är hon mest stolt över de ryska författare som hon genom sina översättningar introducerat: Hemifrån av Irja Hiiva, Marina Tsvetajevas Med gröna ögon och Fältens ögon av Gennadij Ajgi. Tsvetajeva som i dag räknas som en av 1900-talets största ryska poeter, upptäckte hon redan i början av 60-talet och skrev sin licavhandling om hennes versdrama Råttfångaren.
Och Annika Bäckströms resor österut är långtifrån över. I oktober i år reste hon med en skrivargrupp till Samarkand.