När Tiina Kiveliö kom till Uppsala för att plugga 1972 mötte henne en stor överraskning: det svenska brödet.
– Det fanns ju inget surbröd alls i Sverige på den tiden, bara limpa. Chocken var enorm – svenskarna åt ju bullar, som de dessutom lade messmör på!
Tiina Kiveliö växte upp i Lahtis med två syskon, pappa var officer, pensionerad från generalstaben, och mamma inredningsarkitekt.
Hon gick i privatskola och beskriver uppväxten som traditionell, utpräglat borgerlig. Som barn pysslade hon mycket och försökte klura ut hur saker var gjorda för att se om hon kunde göra likadant, något hon fortfarande gärna ägnar sig åt.
– Och jag var starkt engagerad scout tills jag var 17. Jag älskade scoutlivet!
Hon växte upp i en miljö där det förutsattes att hon skulle skaffa sig ett akademiskt yrke.
– Men hade jag fått leva om mitt liv hade jag valt hantverk.
Hon tillhör den första efterkrigsgenerationen, och känner starkt sin finska identitet.
– Jag växte upp med krigets erfarenheter. Mamma föddes under första världskriget, och under det andra blev hon som 17-åring smålotta i luftvärnet. I samband med kriget förkunnades alla elever till studenter. Pojkarna skickades till fronten och flickorna blev smålottor. De här berättelserna har präglat mig.
1972 kom hon till Uppsala för att plugga sociologi, antropologi, pedagogik och lite sociolingvistik. Än i dag minns hon glädjen när den nya kurskatalogen kom.
– Det var en lycklig tid. Man kunde läsa så många roliga kurser.
Livet i Uppsala bröt starkt mot hennes borgerliga bakgrund. I dag anser hon att åren i Flogstakorridoren lade grunden till hennes vuxenliv. Hon uppskattade det mångkulturella livet där, lärde sig köks-persiska och spanska, och gick med i Grupp 8.
– Korridorlivet i Flogsta räddade mig som människa.
Under studieåren försörjde hon sig genom att tolka, bland annat åt socialförvaltningen i Uppsala. 1977 började hon där som familjepedagog för romer – en grupp som hon arbetat med i 35 år. Hon arbetade på dåvarande Invandrarbyrån, och var senare chef för dåvarande Integrationsenheten.
– Än i dag beklagar jag djupt att kommunen bortrationaliserade Integrationsenheten, som då inte kunde fortsätta med värde- och metodutvecklingsfrågor.
För tillfället är hon utvecklingsledare vid enheten för minoritetsfrågor på länsstyrelsen i Stockholm
– Vi följer tillsammans med sametinget upp minoritetslagstiftningen, hur kommuner och myndigheter tillämpar lagen. Vårt jobb är att påminna om att lagen finns, och att den ska följas. Nationella minoriteter är sverigefinnar, samer, judar, romer och tornedalingar, säger Tina Kiveliö, som tidigare arbetat vid delegationen för romska frågor på regeringskansliet.
De senaste två åren, till i juni, har hon fungerat som en brygga till en ny nationell romastrategi. I juli fortsätter hon med nya arbetsuppgifter inom minoritetsenheten. Romastrategin är initierad av integrationsminister Erik Ullenhag, och ska gälla från 2012 till 2032. Fast själv är hon tveksam:
– Jag är inte övertygad om att Ullenhags recept är det rätta.
Hantverk och trädgård är hennes stora intressen. Trädgården är enbart till lyst, vacker och vilsam; hon ägnar sig inte åt att skörda, sylta och safta. Hon har nästan jämt en stickning på gång, men den stora passionen just nu är plåthantverk. I hallen står ett litet förråd av plåtburkar i olika form, färg och storlek.
– Jag fastnade efter en kurs på Sätergläntan förra sommaren. Förut höll jag på lite med silversmide, men det här är bättre för att det är billigare, säger hon och visar en anslående ljuskrona i plåt som hänger i ett rum på övervåningen.
Tiina Kiveliö har 35 års erfarenhet av integrationsarbete, och avslutningsvis frågar jag henne vad som hänt i Sverige under de åren.
– Vi har ett samhälle som är mångkulturellt på ytan, men det är mångkultur på det svenska samhällets villkor. Jag upplever att svenskarnas intresse för andra människors liv och erfarenheter är ”platt” och ofta stannar på ytan. Och när det gäller romerna så har det hänt mycket positivt, som organisering, minoritetspolitisk medvetenhet och engagemang inom de romska grupperna. Inom Myndighetssverige går däremot förändringarna tröttsamt trögt.