Att vara pensionär är inget nytt för Britta Hedblom, som gick i pension redan före 60. Vacklande hälsa och framför allt nedsatt hörsel gjorde att hon inte längre kunde vara kvar som undersköterska på Centralintensiven på Akademiska sjukhuset, där hon då hade jobbat i 23 år.
– Jag kunde höra att det gick ett larm från ett EKG eller en respirator, men jag kunde inte höra varifrån larmet kom, förklarar hon.
Istället har hon kunnat vara desto mer tid i österrikiska Innsbruck som hon fastnade för redan på en resa som ung och där hon sedan många år tillbaka hyr en lägenhet.
– Jag ärvde en del pengar efter mina föräldrar, och eftersom jag inte själv har några arvingar bestämde jag mig för att satsa på det. Jag är där nästan halva året och har nästan fler vänner där än jag har i Uppsala, berättar Britta Hedblom och visar ett fotoalbum.
På bilderna syns hon och hennes vänner i vackra tyrolmiljöer och ibland sitter de vid långbord och äter och dricker. Det står stora glas med öl framför alla utom Britta, som har varit nykter alkoholist i 31 år. Dessförinnan hade hon missbrukat alkohol i 15 år.
– Jag drack de första åren jag jobbade på Centralintensiven. När jag var ledig och varje dag när jag kom hem från jobbet, berättar hon.
Britta Hedblom skötte sitt jobb exemplariskt sånär som på en sak. När det verkligen körde ihop sig kunde hon plötsligt vara försvunnen. Orsaken var att hon var för trött och bakfull för att klara av trycket. I dag tycker hon att hon borde ha blivit mer ifrågasatt, inte minst av de läkare hon träffade när hon själv sökte vård.
– Jag fick krampanfall som läkaren ville att jag skulle ta medicin mot, men jag vägrade eftersom jag visste att den medicinen inte gick att kombinera med alkohol, berättar hon.
Till slut bestämde sig hon för att det fick vara nog. Hon sökte vård och blev inlagd, och med undantag av ett återfall det första året har hon varit nykter sedan dess.
– Det är förstås lättare att sluta dricka när man som jag hade lägenhet och jobb och när man inte har några suparkompisar.
Att Britta Hedblom som 24-åring började dricka förklarar hon delvis med ett dåligt självförtroende. Hon växte upp med svår dyslexi och hade ”urusla” betyg i skolan samtidigt som hon var dotter till en professor. Något som påverkade henne mycket var också när hon som tioåring fick höra av en grannflicka att hon var adopterad.
– I dag berättar man ju sådant tidigt för barn, men så var det inte då. Men mamma hade berättat för grannen och på så sätt fick jag veta.
När hon frågade sina föräldrar fick Britta Hedblom höra att de inte visste någonting om hennes bakgrund. Men när hon var över 50 år hittade hon sina adoptionspapper i familjens bankfack och där stod namnen på de biologiska föräldrarna. När hennes mamma och pappa var döda tog hon reda på mer. Men hon hann aldrig träffa sina biologiska föräldrar. Modern var död och fadern var dement och låg på hem.
– Jag pratade med hans fru i telefon. Då fick jag även veta att han hade varit alkoholiserad. Så det fanns i generna.
Det visade sig också att hon hade en halvbror och en tio år äldre helbror. Den senare träffade hon en gång.
– Då besökte vi vår mammas grav, berättar hon.
Sin gamla arbetsplats besöker Britta Hedblom varje år lagom till jul.
– Då går jag dit med Mozartkulor och choklad. Det har blivit en väldigt fin avdelning med högst två patienter i varje sal. På min tid låg alla patienter i två stora salar. Men det var ju inte en massa nedskärningar på min tid, så på så sätt tycker jag synd om dem som jobbar nu.