Ulla Hjorton bodde de första tio åren i Älmhult. Hennes första bibliotek var Älmhults folkbibliotek, där hon snart avverkat hyllan med barnböcker. I nioårsåldern kom tankarna på att bli bibliotekarie, mest för att en morbror gifte sig med en stilig bibliotekarie.
– Hon var en så häftig person. Genom henne fick jag upp ögonen för yrket.
När Ulla Hjorton var tio år flyttade familjen till Södertälje, där hennes mamma fått jobb som socionom.
– Att mammor yrkesarbetade var inte så vanligt då och det var hon som gav mig inspiration att utbilda mig.
Hennes pappa tog med henne till stadsbiblioteket där.
– Sedan blev jag ett sånt där barn som kånkade hem bokkassar i taget från biblioteket. Det var i Södertälje jag började läsa på allvar, säger Ulla Hjorton.
Efter gymnasiet jobbade hon som biblioteksassistent i Stockholm, men under skoltiden feriejobbade hon i storköket på ett ålderdomshem i Södertälje.
– Storköket var en verklig ögonöppnare. Det var nyttigt, med min medelklassbakgrund. Där arbetade en kvinna som hade varit statare. Hon berättade hur det var att få klänningstyg i lön och en helg ledig om året.
På 70-talet mötte hon sin blivande make på en pub i Södertälje, en tysk student som fått stipendium för att läsa i Uppsala. För henne som ”typisk 68-människa” från de södra delarna av Stockholm var det en omöjlighet att läsa i det traditionella Uppsala, så hon pluggade i Stockholm. Men kärleken övervinner allt, så hon flyttade hit för att läsa historia som förberedelse för planerade studier i litteraturvetenskap.
– Jag är en ofrivillig Uppsalabo.
Hon började engagera sig politiskt för demokrati och rättvisa i slutet av 60-talet efter att ha läst Göran Palms En orättvis betraktelse. Historiestudierna gjorde henne intresserad av samhällskunskap och politik så hon läste statskunskap. Efter att ha jobbat extra på biblioteket i Södertälje fick hon upp ögonen för att ett bibliotek inte bara handlar om böcker:
– Det fanns en framsynt chef där som var öppen för att låta biblioteket vara kulturcentrum. Jag insåg bibliotekets betydelse för den som inte trivts i skolan, och som vill lära sig saker.
Hon tog examen från Bibliotekshögskolan 1977 och fick sin första tjänst i Heby.
– Där blev jag utkastad i verkligheten! Jag höll ett föredrag om barnböcker där, och fick träffa föräldrar som inte tyckte det var någon vits att barn skulle ha böcker innan de kunde läsa.
Sedan jobbade hon i Enköping och byggde bland annat upp bokbussverksamheten där. 1987 fick hon tjänst i Uppsala, men sades upp efter fem år i samband med den ekonomiska kriset 1992.
– Jag blev arg och tag tyckte att de styrande inte förstod bibliotekens samhällsfunktion. Uppsägningen gjorde mig paradoxalt nog målinriktad, och fick mig att söka chefstjänster.
För henne är Gottsundabiblioteket Biblioteket med stort B, en mötesplats dit folk från hela världen kommer – från professorer till analfabeter. Sedan fem år är hon enhetschef för stadsdelsbiblioteken, och har arbetat för bra utrymmen till barnen genom att strukturera om och möblera om i lokalerna.
– Det ska vara en mötesplats utan att föräldrarna behöver betala för latte, och där barnen hittar en väg till boken.
Vad gäller den personliga läsarten förklarar hon att hon ”inte läser särskilt kronologiskt”.
– Jag läser lite kors och tvärs, och kollar upp fakta via nätet kollar fakta på nätet medan jag läser. Jag tycker det är självklart att se hur en bok slutar. Hur ska jag kunna läsa den i lugn och ro om jag inte vet det?