Staffan bodde de första åren i Odensbacken utanför Örebro. Hans pappa var lärare, och hans mamma under den tiden hemmafru.
– Farsan hade galleri utanför Örebro, så jag växte upp med konstnärer och målningar, och ville själv söka in på Konstfack. Erfarenheterna från den tiden har jag i dag nytta av i mitt arbete, som också är en sorts skapande. Och inom biologi jobbar man mycket med bilder.
Familjen flyttade till Uppsala, och när Staffan var åtta år började han spela fotboll i Sirius pojklag. Sedan dess har lagsporter funnits i hans liv. Efter tiden i Sirius pojklag spelade han i Vesta, i div II.
– Dåförtiden var Vesta bättre än Sirius, säger Staffan som också blev hängiven ung basketspelare i Uppsala Baskets juniorlag och Club Uppsala,
– Basket var populärt på skolorna under 70-talet, och det arrangerades massor av cuper. Vårt lag, -66:orna, var bäst i Sverige flera år i rad, och på två år förlorade vi inte en enda match, säger han och försjunker i angenäma minnen av forna segrar.
Efter Johannesbäck- och Årstaskolorna tog han na-examen från Celsius 1985. ”Icke-grön biologi”/kemi var hans favoritämnen i skolan, så han gick kemistlinjen här i Uppsala och tog en masters i bioteknik. Som barn drabbades Staffan av astma, och fick ofta mediciner och sprutor. Han tror att det påverkade hans yrkesval:
– Jag blev intresserad av hur kroppen fungerar – och inte fungerar.
Sin militärtjänst gjorde han vid sergeantskolan i Norrtälje och Uppsala (”lumpen gick långsamt och ineffektivt”).
– Fast lite spännande var det. Det här var mitt under den värsta ubåtsjaktstiden, säger Staffan som sedan började som doktorand i mikrobiologi i Uppsala. Fast det var nära att han i stället åkte till Sussex efter att ha fått ett forskningsstipendium. Sin postdoc gjorde han vid University of San Diego, där han bodde i några år.
– Jag och min fru tvangs gifta oss i Las Vegas 1995 för att kunna leva tillsammans. I San Diego föddes vår äldste son som då blev amerikansk medborgare.
Sin doktorsavhandling som kom 1994 dedikerade han till dåvarande förbundskapten Tommy Svensson och det svenska fotbollslandslaget efter det episka bronset i USA den heta sommaren 1994.
– Det kom ett tacktelegram från Tommy som lästes upp i samband med disputationen.
1998 blev Staffan sektions- och avdelningschef vid smittskyddsinstitutet där han jobbade fram till 2004. Parallellt började han som forskarassistent vid Karolinska institutet 2000–2004, och sedan gick karriären på räls. Han blev lektor 2004 och professor i mikrobiologi 2008. I dag är han en världsledande forskare:
– Man måste komma ihåg att det är relativt lätt att vara världsledande inom ett så smalt ämne, säger Staffan som forskar på parasitologi och tarminfektioner, däribland parasitsjukdomen Giardia som under senare år fått utbrott i norska Bergen och i Sälen.
Han arbetar vid Institutionen för cell- och molekylärbiologi, där han basar över 250 personer. Sedan 2011 är han också institutionens prefekt.
– Det mest spännande med parasiter är att hälften av dem som de angriper inte blir sjuka. Och de kan till och med skydda mot andra sjukdomar. Så där är det med forskning. Den blir aldrig klar, för efter varje besvarad fråga får du fem nya, olösta, säger han entusiastiskt.