Hon växte upp på Norrlandsgatan, och när hon var sex år skilde sig föräldrarna. Eftersom hennes mamma jobbade mycket blev morföräldrarna viktiga.
– Jag minns att morfar skjutsade mig till förskolan på pakethållaren på sin cykel. Mormor var världens goaste människa.
Pia gick i Sverkerskolan, till en början en blyg, tyst tjej. Men som elvaåring – hon vet än i dag inte hur det kom sig – reste hon på språkkurs till England. Vistelsen förändrade henne totalt.
– En gammal kompis sa: ”Du ägde hela skolgården när du kom tillbaks”. Det berodde på att jag måste fajtas för min överlevnad i England. Jag var tvungen att karta på mig.
Hon var 13 när hon på 70-talet flyttade in i ett kollektiv i det ockuperade Elisabethsjukhuset, umgicks med vänsterfolk och tillbringade mycket tid på Barowiak. Som 16-åring återvände hon till England, som jämte USA alltid haft stor plats i hennes hjärta. Hon bodde i Boston ett år, där hon tog hand om en funktionshindrad pojke.
– Vi har fortfarande kontakt. Jag var där och hälsade på för några år sedan.
När Pia återvände till Uppsala kompletterade hon betygen, och läste sedan ekonomi.
– Syokonsulenten tyckte jag att skulle gå skådespelarutbildning, men jag såg ingen framtid i det, säger Pia och tillägger med en grimas att hon sedan lät sig luras att gå en sekreterarutbildning.
– Det var det värsta jag gjort. Jag har kämpat länge för att bli av med sekreterarstämpeln. Jag är inte skrivtypen, jag vill leda!
Hon jobbade som sekreterare på en advokatbyrå i Uppsala, och 1990 föddes sonen Kim. Pia läste engelska vid universitetet – hon har alltid haft en faiblesse för det som är engelskt och amerikanskt, och ser nästan aldrig svensk film. Efter andra barnet fick hon ett jobberbjudande från Pharmacia Biotech: en halvtid i receptionen.
– Jag var tveksam, men barnens pappa tyckte att jag skulle se till att få in en fot.
Det visade sig vara ett gott råd. Inom ett år hade marknadschefen fått syn på Pia som snabbt flyttades snabbt till marknadsavdelningen där hon jobbade med marknadskommunikation i åtta år.
– Det var de bästa åren i mitt liv. Vi var som en enda stor familj. Jag har fortfarande kontakt med kolleger från den tiden, säger Pia.
Hon blev kvar på företaget i ytterligare fem år, som inköpsansvarig för bland annat marknadskommunikationstjänster. Sedan augusti jobbar hon på American Express i Stockholm – ett hektiskt men stimulerande arbetsliv med upp emot tolv timmars arbetsdag. När hon vill koppla av gosar hon med sina katter, umgås med vänner eller bakar – hon har eget bakrum hemma.
– Där finns allt möjligt kul, från sockervaddsmaskiner till cup cake-apparater och grejer man behöver om man vill göra belgiska våfflor.
För ett och ett halvt år sedan var hon med när språkgruppen Språkfika bildades. De träffas på Konditori Fågelsången en gång i veckan för att hjälpas åt att konversera på spanska och svenska.
– Gruppen är jätteviktig för mig, säger Pia som över huvud taget gärna hjälper andra, med allt från pappersarbete till myndighetskontakter och försäkringsärenden – hon som verkar ha mer än fullt upp ändå.
– Jag gör det för att jag känner att jag existerar och att jag behövs. Att jag har en plats på denna jord, säger Pia.
Hon har emellertid ännu inte hunnit förverkliga sin dröm: att skriva en bok.
– Jag har böcker i hjärnan sedan 30 år tillbaka. De finns härinne, säger hon och knackar sig i huvudet. På något sätt känns det typiskt för Pia att inte förrän i slutet av intervjun, i en bisats, nämna den bindvävssjukdom som gör att hon lever med ständig smärta, trots att hon mest liknar en ängel som äter massor av jäst.
– Det syns inte alltid utanpå att någon har ont.