I ateljén pågår arbetet ständigt. Även om Katarina Sundkvist Zohari just nu inte kan försörja sig som konstnär på heltid, utan fyller på med extrajobb, så arbetar hon alltid här.
– Det är svårt, jag känner nog ingen konstnär som kan leva enbart på konsten. Men jag älskar mitt jobb. Jag längtar alltid till ateljén och tycker alltid att det är roligt att jobba här, säger hon.
Ateljén ligger i en lokal som Katarina Sundkvist Zohari delar med fyra andra konstnärer som tillsammans bildar konstnärskollektivet Haka. Hit flyttade de från Nannaskolan, när den skulle renoveras 2003. Till Uppsala hade hon flyttat när pojkvännen, och blivande maken Siamak, kom hit för att plugga. Det skulle bli tillfälligt, men hon blev kvar.
Katarina Sundkvist Zohari växte upp i Hammarstrand i Jämtland. En bekymmersfri uppväxt i ett litet samhälle i en familj med föräldrar och en äldre bror. Barndomen dominerades av tiden i stallet med den egna hästen.
Hennes bästa ämnen i skolan var bild och slöjd. Hon gick på extra bildlektioner och hängde i bildsalen på rasterna. Läraren var uppmuntrande och hon fick fria tyglar att göra lite vad hon ville.
– Jag vet inte var min kreativitet kommer från. Min mamma är mycket pysslig, det är nog allt. Det fanns inte så mycket konst i Hammarstrand, säger hon och ser lite fundersam ut.
När hon gick ut nian fick hon överraskande ett stipendium som bildläraren rekommenderat henne för. Hon sökte till gymnasiet, några estetiska program fanns inte så hon gick i stället tvåårig social linje i Östersund.
– Det var kanske inte så klokt att flytta hemifrån så tidigt, men det gick. Jag bodde inneboende det första av de två gymnasieåren och veckopendlade hem på helgerna, säger hon.
Några krav hemifrån att skaffa sig en akademisk utbildning fanns inte. Däremot måste man försörja sig och Katarina Sundkvist Zohari funderade på om inte bildlärare kunde passa henne.
– Något måste man ju göra, även om planerna i den åldern var lite vaga, säger hon.
Hon började allmän linje med konstinriktning på Ålsta folkhögskola, utanför Sundsvall. En ettårig utbildning som också skulle ge gymnasiekompetens. Den ettåriga kursen följdes av ytterligare två år på skolans konstlinje.
– Då hade jag gått i tre år på skolan och behövde ett avbrott så jag åkte till Stockholm och jobbade ett år innan jag återvände och avslutade med det sista året på konstutbildningen, säger Katarina Sundkvist Zohari som då träffade den blivande maken Siamak som läste svenska på samma skola.
Efter konstutbildningen flyttade hon in till Sundsvall och tillsammans med tre kurskamrater från utbildningen startade de konstnärskollektivet Lustrum.
– Vi delade ateljé och jobbade ihop. Det pågick inte så länge, men så här i efterhand så känns det som en otroligt spännande och lång tid, och det tyder på att det var viktiga år för mig, säger hon.
Konstnärsgruppen fick bra stöd från kommunen, de gjorde flera projekt tillsammans. Både konst- och teaterprojekt.
– När jag tittar tillbaka så inser jag att jag alltid har ingått i en grupp med andra, ett kollektiv. Jag tycker att det är viktigt att ha arbetskamrater. Annars är det ett rätt ensamt arbete att vara konstnär. Jag tycker att det ger mycket att jobba med andra, att få höra andras åsikter och om man skapar projekt tillsammans så ger det en extra energi att prata ihop sig, säger hon.
Efter flytten till Uppsala 1993 sökte hon till Konstfack. Efter ett par försök kom hon 1996 in på den femåriga glas- och keramikutbildningen.
– Det var fem plågsamma år, säger hon och fortsätter:
– Man samlar många duktiga unga blivande konstnärer på ett och samma ställe och det i sig gör att prestationskraven ökar. Jag kunde inte riktigt ta till mig alla kurser. Mycket hade jag redan gjort och även om jag visste att det var viktiga ämnen så var jag inte motiverad. Jag fjärmade mig mycket. Kanske hade jag lite landsortskomplex. Jag vet inte, säger hon. Men det kom en vändning när hon träffade läraren, keramikern Kennet Williamsson.
– Vi skulle göra stora skulpturer. Jag lärde mig att ringla och fick möjlighet att utvecklas. Både som konstnär och på det personliga planet. Jag sade till mig själv: Var inte tjurig!
När hon slutade Konstfack kände hon sig optimistisk. Det gör hon för det mesta.
– Jag brukar alltid tänka att det ordnar sig. Jag jobbade på. Och på hösten fick jag vårt första barn. Sedan har det rullat på, säger hon.
Tillsammans med kollegerna i Haka har Katarina Sundkvist Zohari nyligen haft vernissage på Hakas gemensamma konstutställning "Formations" på Köttinspektionen, en konstnärsscen för både konst, teater och dans i Uppsala.
Hon arbetar samtidigt på verk som ska ställas ut i Enköping i vår och på Edsviks konsthall under rubriken Bodyscape.
– Vi i Haka har ambitionen att utveckla Uppsalas konstscen. Men allt vi gör när det gäller gemensamma projekt tar tid från det egna skapandet vilket förstås är ett dilemma. Drömmen att kunna vara heltidskonstnär igen finns kvar. Den ger jag inte upp.