Christa Aldenbäck kom till Uppsala som arbetskraftsinvandrare 1951. I fickan hade hon ett ettårskontrakt med Upsala-Ekeby, men hon blev kvar resten av livet. Christa Aldenbäck är född i Zorge Harz i Tyskland, där hennes mamma var vårdbiträde på ett hälsohem.
– Eftersom hon var ung och ogift hade jag en besvärlig barndom.
Hennes mamma gifte sig senare, och familjen bosatte sig i Hamburg. Christa Aldenbäck fick två bröder. Men 1939, när andra världskriget bröt ut, och hon var nio år och hennes yngsta bror två, dog hennes mamma. Styvfadern bara försvann en dag.
– Senare fick vi veta att han satts i koncentrationsläger. Jag fick lära mig tidigt att stå på egna ben och ta hand om mina småsyskon, säger hon sakligt.
Christa Aldenbäck och hennes bröder växte upp hos en moster i Flensburg. Det var år av krig, umbäranden, dåliga löner och brist på jobb och mat.
Skolgången var mer än bristfällig; äldre elever undervisade de yngre. Hon utbildade sig inom handel och kontor, arbetade sedan tre år på kontor i efterkrigstidens Tyskland och ett halvår hos en ”steuerberater”, en revisor.
Arbetet var trist och uselt betalt.
Men så fick hon höra om möjligheterna till jobb i Sverige av en bekant som jobbat på Husqvarna symaskinsfabrik. Så Christa Aldenbäck gick till arbetsförmedlingen i Flensburg. Snart hade hon jobbkontrakt på ett år hos ”en porslinsfabrik” i Uppsala.
– Jag var så glad! Jag som alltid tyckt om att skapa trodde att jag äntligen skulle få börja måla på porslin. Vi var fyra flickor som slog följe till Sverige.
Upsala-Ekeby ordnade alla tillstånd, resa, bostad och arbete.
– Vi bodde i Tomtebohemmet tillsammans med andra flickor av olika nationaliteter, och hade förstås jätteroligt tillsammans, unga som vi var, säger Christa Aldenbäck.
Så här efteråt kan hon inte erinra sig att någon slängde glåpord efter ”tyskorna”. Men kriget kastade fortfarande sin skugga. I hennes pass från 1951 finns en notering: ”Gäller icke för vistelse i Stockholm, Göteborg eller Malmö.”
I stället för porslinsmålning blev det hårt fabriksarbete i den stimmiga presshallen.
Efter tre år hade hon lärt sig svenska och fick jobb som tjänsteman på lönekontoret – mycket på grund av en svensk familj som öppnade sitt hem för henne och senare i livet blev hennes barns ”mormor och morfar”.
Christa Aldenbäck träffade sin man i Uppsala, gifte sig 1960 och slutade på Upsala-Ekeby 1962.
Under några år var hon hemma med barnen i huset i Vilan. Hon kompletterade sina studier på komvux för att kunna hjälpa dem med läxorna, hade dagbarn, engagerade sig i Unga örnar och som scoutledare i Vasakåren.
– Alla mina barn var scouter och nu är mitt ena barnbarn också scoutledare, säger hon belåtet.
Christa Aldenbäck har alltid tyckt om att arbeta med händerna. Mostern i Flensburg brukade säga att om hon varit pojke hade hon blivit snickare. 1967 lockade en granne med henne på porslinsmålningskurs. Sexton år efter den stora besvikelsen hos Upsala-Ekeby fick hon äntligen börja måla porslin. 1981 tog hon över kurserna och skickades på en femstegsutbildning hos Svenska Porslinsmålningsförbundet.
Sedan 30 år leder hon grupper i porslinsmålning och glasmålning. Hon har jobbat för Vuxenskolan i 27 år och för Medborgarskolan i tre. Numera äger kurserna delvis rum i Uppsala Handkrafts lokaler på Sysslomansgatan. Christa Aldenbäck är medlem i Uppsala Handkrafts hantverkskollektiv och aktiv konsthantverkare sedan 1992, då hon bildade sitt första företag.
– Det är den sociala gemenskapen och glädjen i att få skapa som driver mig att fortsätta.