Victor White kommer tvärs över Märsta torg med longboarden under armen. Det är tidig morgon, ute faller snön ner i virvlande små flingor, ett riktigt aprilväder. Men trots att han är vintersportfantast är det inte vad han vill ha.
– Nej, jag gillar inte snön nu, det är lite fel miljö, fel årstid, det ska vara vår nu, säger han när han satt sig tillrätta med en cappuccino.
När årstiden tillät åkte tonårige Victor White mycket longboard till skolan och på kvällarna. Det är rätt många Sigtunabor som fått andan i halsen och stått på bromsen när de mött honom och hans kompisar swishande fram i bilgatornas nedförsbackar. Hemma på tomten, på baksidan av huset i Sigtuna där hans mamma bodde, snickrade han ihop sin egen skidramp.
– Alla skejtade och åkte longboard. Vi tävlade att komma till Josefinaskolan före bussen. Vi var ute till sent på kvällarna och bara åkte.
När han fyllde 11 fick han sina första trixskidor i present.
– Jag började gråta. Efter det var det bara freeskiing som gällde, säger han och spricker upp i ett stort leende.
Victor White har växt upp omväxlingsvis i Sverige och Barbados. Sommar, jul och alla lov har han tillbringat med släkten på Barbados där hans pappa var född. Gymnasiet gick han i Malung, en skola med riksintag för dem som vill satsa på freestyle. Nu siktar han på vinter-OS i Peking, han tävlar för Barbados i slopestyle och big air, som den enda vintersportaren därifrån. Det var den olympiska kommittén på ön som värvade honom.
– Det är jättekul, men mycket press, jag får mycket mer uppmärksamhet än alla andra. Ibland säger folk att "jaha ja, du är som det jamaicanska bobsleighteamet". Men då brukar jag säga att skillnaden är att jag är bra. Men jag gör det främst för pappa, för att hedra honom. Vi var väldigt nära varandra. Han var engagerad i det här med att jag skulle tävla för Barbados, men han fick aldrig se mig tävla internationellt. Han var ändå med när jag vann två SM-guld i slopestyle och halfpipe och ett silver i big air, och jag vet att han hade varit stolt över att jag tävlar för hans hemland.
Victor Whites pappa avled i sviterna av cancer i september 2014. År 2015 opererades Victor för en långdragen korsbandsskada, 2016 dog hans farmor.
– Det var kanske bra, så här i efterhand, att jag inte kunde åka skidor. Jag fick tid till att bearbeta sorgen men mina planer inför OS 2018 gick i stöpet.
All sorg gjorde att Victor White tog psykologhjälp, något som föll ut så bra att han gått med på att göra reklam och bli en profil för psykologföretaget.
– Det var så mycket som hände. Jag fick en massa spöklika tankar när jag skulle åka skidor. Nu har jag fått redskap att använda och det funkar jättebra. Ibland måste du sortera i livet, det är lätt att det blir för mycket, men ska du träna inför ett VM eller ett OS behöver du ha ett tunnelseende och enbart fokusera på åkningen.
Victor White sköter ensam all logistik och sponsorjakt. Han har tagit in en kille som hjälper honom att filma, filmer han publicerar på sin vlogg där han dokumenterar de många resorna runt världen.
Nu handlar det om att hålla sig skadefri fram till OS 2022, det är en våldsam sport och riskerna är många och stora, men de måste hanteras.
– De flesta av oss har nog en skruv lös. Det är nånting när man landar ett trick för första gången ... den där adrenalinkicken, du har ditt eget öde i dina egna händer ... belöningen blir eufori, säger Victor White.