Vi träffas en vresig, grå novemberdag som starkt kontrasterar mot den värme hon utstrålar. Mary växte upp med nio syskon i Ghanas näst största stad Kumasi. Förstaspråket var dialekten ewe, och i skolan lärde barnen sig engelska. Hennes pappa var affärsman, en social person som älskade att hjälpa andra.
– Fast han var sträng också. Han ville att vi barn skulle lära oss att livet inte är lätt, säger Mary med sin mjuka, melodiska röst. Hennes mamma tog hand om familjen. Inte minst berättade hon sagor för barnen – sagor hon hört från sin mamma, som hört dem från sin mamma långt tillbaka i släktleden.
– Sagorna berättade jag sedan för mina barn och senare barnbarn, lugna, snälla sagor som fick de små att somna.
Den kristna uppväxten präglade tidigt livet. Hon gick i söndagsskola, och redan som småflickor hjälpte hon och systrarna de katolska nunnorna att städa och göra fint i den lokala kyrkan.
– Min storasyster Claire blev sedan nunna själv. Hon gick i kloster när hon var 20 år.
Det var kärleken som 1971 tog Mary till ett land med tidvis arktiskt klimat.
– När mina syskon hälsade på tyckte de att Sverige var som ett kylskåp. Men de gillade snön, speciellt att äta den. Ja, Herren målar stora, vita dukar, skrattar Mary, som kom till Sverige 1971. Det första hon reagerade på var språket.
– Jag tyckte det var så vackert, som om alla gick omkring och sjöng när de talade. Jag minns att jag tänkte: ”Hur ska jag kunna lära mig det där vackra språket”?
Det svenska kaffet var däremot en chock.
– Oj, det var som medicin, så fruktansvärt starkt, säger Mary som bosatte sig i Malmö, där också sonen Keke föddes. Hon arbetade i ett sjukhuskök i Lund. När makarna gick skilda vägar flyttade hon till Enköping, där hon fick jobb på Hettemarks som sömmerska. Men Mary saknade intensivt en församling. I Enköping hölls bara en katolsk gudstjänst i månaden, så hon började åka buss till katolska församlingen i Uppsala. Hon gick med där, och i slutet av 80-talet flyttade hon också hit till stan.
Jag frågar artigt Mary hur hon trivs, och hon ser lite frågande på mig.
– Om man trivs eller inte trivs på en plats beror på hur man är som människa. Det är upp till dig själv hur det ska bli, svarar hon till slut, och tillägger mjukt att man inte ska tillåta negativa känslor ta över ens sinnen.
– Människor i fattiga länder vet om det här. Mitt i allt ser man dem le och skratta, säger Mary innan vi övergår till att tala om Den stora svenska ensamheten som hon funderat mycket på
– Jag kommer från en kontinent där ensamhet nästan inte finns. Och varför ska man vara ensam? Vi människor tillhör varandra och måste hjälpa varandra.
Hennes största engagemang är världens barn som hon ser som en stor gåva från Herren.
– Jag känner att alla barn är mina barn. Jag är mamma, mormor och farmor till dem allihop, skrattar Mary, som för tio år sedan började engagera sig i ett daghem i Ghana. I dag har daghemmet utvecklats till S:t Claire Preporary School, med elever upp till högstadiet.
– Vi har till och med egen hemsida, säger hon stolt. Mary följer skolans utveckling och åker ner emellanåt, nu närmast för att fira skolans tioårsjubileum.
Intervjun går mot sitt slut och Mary samlar ihop ytterkläder och cykelhjälm – jo, för här i Sverige lärde hon sig som 50-plussare att cykla.
– Det var en ung student som hette Muhammed som lärde mig på cykelvägen hemma på Väktargatan. Det var inte lätt, men han sprang bakom och höll i pakethållaren. I dag älskar jag min cykel, min egen Rolls Royce, säger hon tillgivet.