Vem minns inte hans trekantiga väderkartor på snurrställning? Och de svarta fettkritor han ritade sin sol med – alltid endast en?
– Annars ringde folk till klagomuren och påpekade att det bara finns en sol, skrattar han.
Vi träffas hemma hos Leo i det hus där han flyttade in med föräldrarna 1950. Jag berättar att jag är lite starstruck; som barn lekte jag gärna meteorolog inspirerad av Leo och hans kolleger, och han ler:
– Du förstår att, dåförtiden gick allt väder direkt – en gång i veckan. Allra först hade vi en låda med en gardin som man drog bort, så kartan syntes. Sedan kom den trekantiga som du minns. den hade vi ganska länge.
Som tv-meteorolog blev Leo rikskänd och syntes allt oftare i rutan i takt med att vädret fick större utrymme. Fram till 1969 syntes han regelbundet. Sitt väderintresse har han kvar, och följer sol, vind och snö via internet. Meteorologin kom in i hans liv när hans far, berömd estnisk segelflygare på 30-talet, berättade hur han använde luft, moln och vind.
Leo föddes i Tartu och växte upp i Tallinn, som ockuperades av tyskarna 1941. beslöt sig familjen för att fly. Leos far som var hemvärnsman och antikommunist skaffade en fiskebåt, ett vrak utan motor på en strand nära Tallinn, och reparerade den.
– Jag tjärade båten. Vi gav oss av dagen innan jag skulle fylla 17. Halv nio på kvällen, när det mörknat, lämnade vi stranden. Bakom oss såg vi tysta, mörka gestalter, landsmän som inte hade fått plats utan blev kvar på stranden, säger han och berättar vidare om den dramatiska flykten, om tyskar som sköt med kustbatterier, bordade båtar och radiobeskedet om att Röda armén just intagit hemstaden
Gruppen lyckade ta sig till Dagö och vidare med en annan båt. En höststorm tvingade dem dock att återvända till land.
– På morgonen kom solen, och det vimlade av båtar på havet. Alla hade väntat på att vinden skulle bedarra, alla styrde mot Sverige. Då hördes ett flygplan, och vi blev rädda igen. Var det tyskar? Eller ryssar? Men det var svenskt, och det wobblade med vingarna för att hälsa.
Efter läkarundersökning och 30 dagars karantän fick esterna uppehållstillstånd med restriktioner. Leos familj hamnade i ett torp i Laxå Bruk. Far och son arbetade i skogen.
– Vi hade inga lämpliga kläder och snön var så här hög, måttar han.
Framsynta ester lyckades förmå svenska myndigheter att grunda Sigtuna estniska gymnasium. Där tog Leo svensk studentexamen 1947.
– Våra estniska lärare gjorde ett jättejobb som översatte all kurslitteratur! De flesta av oss ville bli ingenjörer och jag tänkte varför inte, säger Leo som dock tvingades läsa upp mattebetyget i Uppsala först.
Samtidigt behövde han tjäna pengar. Via en vän vars far var professor i meteorologi fick Leo ett amanuensjobb där han gjorde observationer. Han började sedan läsa meteorologi/fysik.
– Men jag kom inte överens med min professor så jag lämnade Uppsala och flyttade 1956 till Stockholm och SMHI, säger han frankt.
Där inkallades han snart som tv-meteorolog. Genom meteorologin tillbringade Leo ett halvår i USA, där han reste runt, såg och lärde. Fram växte snart ett internationellt intresse – och ett liv betydligt mer spännande än det som tv-kändis.
Han tog tjänstledigt från SMHI och blev FN-expert i det slutna kungadömet Nepal, där han bodde med fru och barn i 4,5 år.
Åter i Sverige blev Leo chef för den allmänna vädertjänsten vid SMHI i Norrköping, och utsågs senare till expert vid den meteorologiska världsorganisationen WMO. I FN-organet UNDP:s regi förhandlade han med nordkoreaner i Pyongyang:
– De ville ha moderna satellitmottagare, sådana som bara USA och Japan kunde göra. Men de ville däremot inte ha in utländska experter eller observatörer, precis som i dag. Vi förde samtal i en vecka. De var jättehårda i sina krav. Det var jag också. Jag vägrade att godkänna dem.
Efter pensioneringen har han ägnat tid och kärlek åt lantstället i Roslagen, och inte minst har han skrivit sin släkthistoria så att hans efterkommande ska få veta varför de befinner sig i Sverige,
– Jag har skrivit mitt liv. Det tog lång tid.