Till Alsike flyttade de för sju år sedan, och efter att ha bott i villa flyttade de till lägenhet ”på andra sidan skogsdungen” för ett halvår sedan. De försäkrar att de aldrig tidigare haft det så bra.
– Friheten att kunna göra vad man vill är fantastisk, säger Sune och får entusiastiskt medhåll av hustrun. Han är född i Strömsund, växte upp under små omständigheter och fick tidigt lära sig arbeta hårt. Framåtinriktad som han var utbildade han sig till ingenjör med inriktning på väg och vatten.
– Jag klarade mig trots det låga studielånet. Mamma skickade hembakat tunnbröd ibland.
Inga-Britt är född i Skållerud i Dalsland. När hon var ett år insjuknade hennes far i polio. Oron för att hon själv skulle ha smittats var stor. Fadern låg totalförlamad i nästan två år, och i bygdens butiker fanns insamlingslistor till stöd för hennes mamma.
– Flera gånger fick mor besked om att han avlidit. Men far rehabiliterades till gångare med två käppar. Han kunde inte fortsätta köra buss men blev föreståndare för ett bussbolag.
Själv gick Inga-Britt i Steneby yrkesskola i Dals Långed och tog sedan examen som arbetsterapeut 1970.
Paret träffades 1964 i Vänersborg under Inga-Britts sjukhuspraktik och de gifte sig 1968 och slog sig ner i Uppsala.
Sune började vid Svenska stenbeläggningar, hon på Tunåsens sjukhus. När han fick jobb på försvarsmaktens bygg- och förvaltningsorganisation flyttade de till Strängnäs, där hon blev arbetsterapeut vid Sundby mentalsjukhus. Efter arbete och flytt till Gävle flyttade de 1986 till Uppsala.
Sune arbetade på Bygg koordination och Inga-Britt blev hjälpmedelskonsulent på Uppsalas Hjälpmedelscentral. 1994 tog arbetet paret till Gävle där de bosatte sig. Efter ytterligare en flytt, då till Östersund, ville Sune och Inga-Britt komma komma närmare barnen och bosatte sig i Alsike. De sista åren innan pensionen arbetspendlade Sune till bland annat Göteborg och Inga-Britt jobbade som arbetsterapeut i i Knivsta.
– Där fick jag efter några månader ansvaret för hemtjänsten – en tuff utmaning som jag aldrig ångrat. Det var en fantastisk arbetsplats med otroliga medarbetare.
I dag växlar de boende mellan Alsike, släktgården vid Ströms Vattudal, Strömsund, och fjällstugan i Tänndalen.
– Det är våra smultronställen.
För Sune är jakten viktig, så under sommaren och i samband med älgjakten vistas de på gården i Jämtland. Fjällstugan är ett givet mål under vårvintrarna, liksom under hjortron- och svamptiden, och de brukar även fira nyår där. Gården i Strömsund är hans barndomshem, som de förvärvade 1996. Här finns en bakstuga där Inga-Britt gärna bakar tunnbröd med Sunes barndomskamrater, och här får han utlopp för sin bygg- och renoveringslusta.
De tycker om att resa, gärna till exotiska mål. Och de planerar att fira sina födelsedagar med att resa.
Inga Britts liv förvandlades efter en ögonoperation och i dag är hon superambassadör för ögonkliniken Memira. Hon deltar vid mässor, informerar och berättar om sina upplevelser före och efter operationen:
– Att kunna bada med mina barnbarn och samtidigt se omgivningen – det är livskvalitet!
Sune gick i pension 2007, när han var 63, och startade ett konsultföretage som sysslar med byggadministration.
– Jag tycker arbetet är stimulerande och vill fortsätta jobba, arbetsnarkoman som jag är. Skulle vi bara sitta hemma och titta på varandra? säger Sune retoriskt.