Museiproffset Ing-Marie Munktell är å ena sidan vetgirig och läshungrig, å andra sidan exhibitionistisk och förtjust i föra sina kunskaper vidare.
– Förmedling går som en röd tråd genom mitt liv. Och ett museum är en perfekt plattform för förmedlande av kunskap. Jag fick vad jag ville med mitt liv, sammanfattar säger Ing-Marie Munktell, medan vi slår oss ner i hennes chefsrum på Museum Gustavianum, där en målning av Göteborgskoloristen Ivan Ivarsson pryder en vägg.
Hon tänkte först bli journalist, men insåg behovet av mer kunskaper. Eftersom hon var intresserad av historia och tidigt läste Carl Grimbergs historieskildringar blev det ett självklart val. Hon läste även konst och litteraturhistoria.
– Om inte historieämnet fångat in mig hade jag nog disputerat i konsthistoria. Inom historieämnet ville jag skriva kvinnohistoria från medeltiden, och jobbade tvärvetenskapligt med kvinnohistoria i kretsen kring Gunhild Kyhle.
Dagen efter sin disputation – som handlade om storgodsdrift under medeltiden – headhuntades hon som kulturchef av Göta kanalbolag. Under några år lärde hon sig allt om hjulångare, fick två barn och pendlade mellan hemmet i Motala, i slussvaktarbostaden, och det nyinrättade sjöfartsmuseet.
1989 kom Ing-Marie Munktell som intendent vid Upplands konstmuseum, och efter ett par månader var hon tillförordnad chef där.
– Gamla Gillet var ett fantastiskt ställe med 34 000 besökare om året i början av 90-talet. Och så roligt och inspirerande det var att få jobba med Frans Brunzell.
Under 1990-talet headhuntades Ing-Marie Munktell åter, denna gång till enhetschefsjobbet på Historiska museet i Stockholm. Där samordnade hon projekt i samband med Kulturhuvudstadsåret 1996, med milleniumfirandet i huvudstaden och med utveckling av Stockholms vikingaprofil.
– Då byggde jag en vikingaby på Medborgarplatsen i Stockholm. Det är det inte många som har gjort. Jag fattar fortfarande inte att jag faktiskt rodde i land med det, och det blev en stor publiksuccé.
Sedan snart elva år är hon chef för Museum Gustavianum i Uppsala, som hon kallar en skattkammare.
– Det här är det absolut det roligaste jobb jag någonsin haft, säger Ing-Marie Munktell.
Hon talar sedan lyriskt om sin lust att förmedla kunskapen om unika Valsgärde, ”helt outstanding i världen”, egyptologsamlingen med sitt fantastiska material, och de vetenskapshistoriska samlingarna.
– Jag tror att vi under åren fått upp en medvetenhet om vad vi har att förvalta, och betydelsen av att visa pågående forskning. Våra viktigaste målgrupper är barn, ungdomar och museiovana.
Ing-Marie Munktell är uppväxt i Göteborg och Mölndal och blev tidigt bokälskare.
– Jag har alltid läst mycket, och så är det än i dag. Jag läser ett par böcker i veckan. Att läsa är livsnödvändigt. Som tonåring var mitt viktigaste vattenhål Stadsbiblioteket i Mölndal.
Hundar är förutom böcker en viktig del av hennes tillvaro. I 40 år, ända sedan hon flyttade hemifrån, har hon haft strävhåriga taxar.
– Hundar är också livsnödvändiga. Man kan inte leva utan hund.
En av Ing-Marie Munktells mer dolda sidor är att hon är ivrig vinterbadare. Hon tar med sig hundarna till Funbosjön och badar tills isen lägger sig. Och så fort isen går om vårarna är hon och hundarna på plats i vattnet igen.
– Jag tror att jag kanske har det i generna. Min pappa som var född på Västkusten vinterbadade också i hela sitt liv.
1985 köpte familjen det gamla stationshuset i Gunsta som byggdes 1860 för Lenna Jernväg 1860, och som blivit om- och tillbyggt massor av gånger.
– Vi tycker om att ha nära till skogen och är nog en rätt hurtig familj som gillar friluftsliv, kanoting och bär- och svampplockning. En tid hade vi hästar, och red allihop.