Musik är ett stort glädjeämne

Hon var tio år när första världskriget bröt ut, och minns väl hur kyrkklockorna ringde och mobiliseringen började.
- Landstormen skulle ut och försvara landet, säger Linnea Andersson förklarande 95 år senare, när UNT besöker henne på Myrbergska gården för att gratulera på födelsedagen.

Hit flyttade Linnea Andersson när hon var 99, och hon trivs bra, både med sitt boende och med personalen som hon uppskattar mycket.
- De är så trevliga och rara, och Myrbergska ligger ju så fint här i skogsbrynet. Fast jag skulle vilja ha lite mer utsikt, det börjar bli igenvuxet här, eller hur? säger Linnea Andersson.
Hon tittar kritiskt ut mot den högröstade grönskan utanför sina fönster.

Linnea Andersson är född och uppvuxen i Börje socken, och gick i skola i Börje för magister Kihlander. Hennes pappa var arrendator på Börje prästgård, och naturligtvis fick hon tidigt börja hjälpa till med sysslorna på gården.
- Tror jag det! Jag slutade skolan när jag var tolv år för att börja arbeta i jordbruket. Och jag var ute och praktiserade i hushåll för att lära mig laga mat och städa.

Linnea Andersson berättar sedan om hårt lantbruksarbete med höhässjning och skötsel av kreaturen.
- På den tiden fanns ju inga maskiner, så det var tungt många gånger. Pappa var sträng och fordrande. Min mamma arbetade också hårt. Hon hade ju ett stort lanthushåll med man och många barn och ofta extrafolk vid bordet. På vintrarna när det inte var så mycket utearbete brukade hon väva, säger Linnea Andersson som själv också "satt upp en och annan varp" i sina dagar.
- Mamma hade förstås god hjälp av mina äldsta systrar. Vi var nio syskon, sex flickor och tre pojkar. Jag var den sjunde i ordningen. I dag är det bara jag kvar, säger Linnea Andersson sakligt.

Men livet var inte bara arbete, utan det fanns utrymme för lek också. Ungdomarna i Börja samlades för att leka ringlekar och danslekar, som till exempel Sista paret ut.
Linnea Andersson minns även mycket väl sin konfirmation för kyrkoherde Dahlbom.
- Vi i Börje sorterade ju under Helga Trefaldighets församling då, eller Bondkyrko församling som den kallades.
Det glittrar i hennes ögon när hon berättar om känslan hon hade när hon hade konfirmerats:
- Å, man var glad och kände sig så fri, för nu var skolan över och man hade gått och läst färdigt för prästen.

När Linnea Andersson växte upp var konfirmationen inte bara en religiös bekräftelse utan också bekräftelse på att en ung människa blivit vuxen. Hon hade vit konfirmationsklänning, men bara några år tidigare när hennes storasystrar konfirmerades bar de svarta konfirmationskläder; den gamla seden hade just ändrats när det var hennes tur.

Linnea Andersson kunde nu gå på danser i Börje idrottsgård. Danserna arrangerades av Svenska landsbygdens ungdom. Kanske var det under en sådan danskväll Linnea Andersson träffade sin Elof. Men när jag vill veta lite närmare om hur de möttes säger hon avfärdande att "det är att gå för långt".
- Men jag kan säga så mycket som att det sa i alla fall klick på en gång, säger Linnea Andersson och drar på mun.

Linnea och Elof Andersson gifte sig, fick barn och var lantbrukare hela livet, bland annat i Rimbo. De hade både köttdjur och spannmål.
Genom hela livet har musik, särskilt klassisk, skänkt henne stor glädje. Hon sjöng först i en ungdomskör i Börje och sedan i Börje kyrkokör. Linnea Andersson har också spelat mycket piano i sitt liv, och gör det än i dag.
- Jodå, det händer att jag spelar ibland på det piano som finns här på Myrbergska. Och jag tycker om att lyssna på musik också, allt som är vackert njuter jag av.

Hon läser en hel del, och följer noga nyheterna på tv.
- Ibland händer det rentav att det kommer ett och annat trevligt program.
Dagstidningen är en viktig del av morgonritualen. Upsala Nya Tidning har hon prenumererat på i sisådär 80 år, och passar på att försynt fråga om hon kan tänkas få någon form av rabatt för denna prestation.

På äldre dagar flyttade makarna Andersson in till Uppsala och Geijersgatan. Efter några år blev Linnea Andersson änka.
- Mina knän höll inte, så jag flyttade efter en tid till Myrbergska.
På Myrbergska firade hon sin 100-årsdag, och nu är det dags igen, även om, som hon säger "alla vänner är döda och inga syskon finns kvar".
- Jag kommer att ta emot lite folk här på födelsedagen, och sedan skall släkten samlas hos min son och sonhustru.

Vi skojar till sist lite om optikerfirman som i en reklamkampanj erbjuder rabatt i procent med antal år.
- Jag skulle väl få betalt för att köpa bågar där, jag, säger Linnea Andersson, samtidigt som en vindpust daskar till en gren mot fönstret. Hon skakar på huvudet och säger:
- Vi får väl hoppas att de hugger ut lite grann här till våren.

Musik är ett stort glädjeämne

Linnea Andersson var tio år när första världskriget bröt ut och mobiliseringen började. Än i dag följer hon med i nyhetsflödet. Hon läser tidningen och ser lite på tv. Nu fyller hon 105 år.