I 44 år har Anders Kimby i princip levt med fiolstråken i sin hand. Men nu lämnar han förstaviolinstämman i Kungliga Filharmoniska orkestern i Stockholms konserthus och Stockholm Sinfonietta. I stället stundar mer tid på den gamla Karolinergården vid Olaskär på Söderön.
Det är nästan helt tyst i den timrade 1700-talsgården på den lilla ön Olaskär söder om Öregrund där Anders Kimby tillbringar så mycket tid han bara kan. Det är en stark kontrast till den värld av ljud som Anders Kimby befunnit sig i under hela sitt yrkesliv bland stråkar, blåsinstrument och slagverk.
Anders Kimby, som är uppvuxen i Uppsala, säger att han egentligen aldrig har haft något val. Fiolspelandet blev en del av hans liv redan när han var sex år och den första provspelning han gjorde som nioåring ledde direkt till ett stipendium och fyra års kurser under ledning av nestorn Sven Karpe på Musikhögskolan. På den vägen är det. Sveriges Radios musikskola på Edsbergs slott följdes av Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och i samma veva kom han med i Kungliga Filharmoniska orkestern som första violinist. Utlandsstudier i Oxford och London har han också hunnit med samt solistdiplom och en musikpedagogexamen. Dessutom är han violinist och ordförande i Stockholm Sinfonietta sedan 1983.
Under sina 44 år som professionell musiker har Anders Kimby även hunnit med att turnera i stora delar av världen och uppföra musik av de allra största tonsättarna. Sibelius, Mahler och Bruckner finns bland favoriterna. Liksom Mendelssohn, Mozart och Beethoven när det handlar om musik för mindre orkestrar som Stockholm Sinfonietta.
– Jag brukar säga det till mina elever, att bli musiker är egentligen inget val, det måste kännas att det här vill jag ägna mig åt och det finns inga alternativ. Känns det inte så bör man göra något annat.
Anders Kimby har aldrig ångrat sig. Men det är ett tufft yrke, med hård konkurrens om jobben. Arbetsskador är vanligt förekommande – inte minst leder och hörsel kan ta mycket stryk – och dessutom har man sina nerver och sin prestationsångest att tampas med inför varje ny konsert.
– Det här blir aldrig ett rutinjobb. Plötsligt kan nervositeten slå till, när man minst anar det. Om man som stråkmusiker får darr på stråken går det nästan inte att stoppa om det har tagit sig in i kroppen.
Anders Kimby har under årens lopp kommit på en rad knep för att bemästra nervositeten och ångesten. I huvudsak går det ut på att vara väl förberedd för alla passager.
– Det gäller att ha stora marginaler, att ha verket i kroppen och i värsta falla kunna spela med ryggmärgen.
Åtta timmar om dagen övas skalor, teknik och nya verk som ska framföras eller spelas in. Någon längre instuderingsperiod erbjuds sällan. Ofta kan det vara nya konserter och uppdrag varje vecka. Och varje gång det är skarpt läge måste man vara på topp. Är man inte på alerten märks det direkt. Men när allting stämmer för alla i orkestern under en konsert är det en otrolig känsla som slår det mesta, berättar Anders Kimby.
– Plötsligt stämmer allt och man litar på varandra. Det är en enorm feeling, och oftast får man gehör från publiken då också. Är det bra så snappar publiken det.
I inledningen av sin karriär funderade Anders Kimby en del över om han gjorde någon samhällsnytta som musiker. Med tiden har han blivit alltmer säker på att så är fallet.
– För varje år blir jag mer övertygad om att man verkligen ger publiken något bestående, och att man rent medicinskt gör en insats också. Själen är en del av kroppen och det kan vara otroligt läkande att höra musik.
Nu trappar Anders Kimby ner på spelandet. I stället vill han ägna mer tid åt sin hustru, barn, barnbarn och vänner, något som varit svårt med tanke på alla helgkonserter och turnéer som upptagit mycket av hans tid. Gården vid Olaskär kan nog ta en del tid i anspråk också, liksom skötebarnet Stockholm Sinfonietta. Men en del mindre konserter och spelningar lär det bli på sikt kanske kammarmusik i den nybyggda ladan som också kan användas som konsertlokal.
– Men först vill jag ha en andningspaus, säger Anders Kimby innan han plockar fram fiolen och med flinka fingrar spelar ett stycke av Bach.