Musik roar blivande 40-åring

Kanske var det hans blonda hår och blå ögon som fascinerade en spansk barnsjuksköterska där, och fick henne att pyssla lite extra med honom. Vad hon inte visste var att hon bar på salmonella, en smitta som överfördes till babyn.
Det tog tre veckor innan sjukhuset ställde rätt diagnos. Då var olyckan redan skedd. Klas hade redan skadats för livet. Under sina två första levnadsår var han helt blind.
Efter ett par år flyttade familjen hem till Sverige igen. De hade sökt juridisk hjälp i Schweiz för att utreda ansvarsfrågan, men de höga advokatarvodena gjorde att de inte kunde avsluta processen. I Uppsala fick Klas vård och rehabilitering på Bernadottehemmet, varje dag. När han var fem år hade han lärt sig gå, och ungefär samtidigt började han tala.

Hans föräldrar beskriver i dag den perioden i hans liv som en "gyllene tid".
- De visste verkligen vad de gjorde på Bernadottehemmet.
Men all rehabilitering upphörde i princip efter det att Klas skoltid var över. Han växte upp i en tid när institutionerna skulle bort och de funktionshindrade skulle "leva ute i samhället".
Det blev början på det alltjämt ökande föräldraansvaret. Klas började nu i daglig verksamhet. Det innebar att schemalagda, aktiva skoldagar ersattes av en passiv miljö som inte var bra.
Efter många år med avsaknad av stimulerande fysisk träning och perioder av benbrott ändrades hans livssituation till mer stillasittande, och hans lungkapacitet försämrades.
År 2002 drabbades Klas av upprepade andningsstillestånd, och har sedan dess varit beroende av tillsyn nattetid för att andningen inte ska upphöra. I fotändan av hans specialbyggda säng står den livsviktiga andningsapparaten, lätt, bärbar och enkel att hantera. I flera år turades föräldrarna om att sova i samma rum som sonen, men i dag får Klas sin nattliga tillsyn av personal från ett privat assistentbolag - en insats som uppskattas mycket av hans föräldrar.
- Nästan varje natt kommer "Nattens drottning" och vakar över honom, säger Per-Ulf Renberg.
Något riktigt eget liv har de inte haft möjlighet till det senaste decenniet. De är slitna efter sin ständiga kamp för sonens rättigheter.
- Vi lever oerhört isolerat. Då och då exploderar vi för att tillvaron ibland känns för ansvarsfull och påfrestande, säger Karin Renberg.
Ständiga, oväntade händelser kring sonen kräver egna, direkta insatser av föräldrarna, ibland med hjälp av sjukhuset.
- Men att alla dagar få möta Klas som är glad och nöjd trots alla sina handikapp har alltid gett oss styrka att ständigt finnas vid hans sida. Vi vill att vår son, som vi tagit hand om i 40 år, ska erbjudas en trygg och bra tillvaro i framtiden.
Nu hörs ljudet av en rullstolsbuss utanför familjens hus. Klas kommer hem från sin dagliga verksamhet vid IFO-kaféet på Väderkvarnsgatan. Han gillar att åka dit varje dag, och tycker att svarta dagar i almanackan är bättre än röda. Varannan vecka åker han dessutom till korttidshem i Slavsta ett par timmar på eftermiddagen.

- Chaufförerna har blivit Klas kompisar med åren, säger Karin, då sonen rullar in i köket och fram till det inbjudande fikabordet. Klas Renberg har under sitt liv blivit oerhört van att möta olika människor. Han ser visserligen dåligt men är desto skickligare på att känna igen människor på deras röster.
- Jag har varit på jobbet. Ni är väl inte sjuksköterskor, säger han med låtsad misstänksamhet till reporter och fotograf, och skrattar, innan han tar sig an saft och kaka.
Efter fikat visar han sitt rum, där affischer av John Bauer och Stina Sunesson pryder väggarna. Musik är ett av Klas största intressen, och han gör gärna egna texter till melodier medan han pysslar.
- All musik är bra, säger han.
- Och så brukar du ju hjälpa oss när vi löser Melodikrysset, påminner pappa Per-Ulf.

Musik roar blivande 40-åring

Klas Renberg var en frisk och stark baby när han föddes på ett BB i Genève, där familjen bodde då eftersom hans pappa var fysiker vid Cern-laboratoriet. Sedan hände det som kom att påverka hela hans fortsatta liv.