Lasse Nordin föddes med segerhuva hemma i lärarbostaden i Östuna, där hans pappa var lärare och kantor. Än i dag minns han hur han som liten satt uppe på backen vid skolan och hörde genom det öppna fönstret hur barnen sjöng sommarmelodier och psalmer. Han började själv i Östunaby småskola 1939, samma höst som kriget bröt ut.
– Jag minns så väl en tavla på klassrumsväggen med orden: Att svärja är bevis på bristande kultur och bildning, säger Lasse Nordin, som också minns att skolbarnen fick gröt som lärarinnan lagade på en kamin.
Lasse Nordin var nummer åtta i en skara på nio barn. Tre äldre syskon gick i skola i Uppsala, dit de busspendlade. Men 1940 drogs många turer in, och bussarna försågs med gengas.
– För att lösa skolgången skaffade vi skolhushåll i Uppsala, dit mamma flyttade med och skötte om. Det var inte lätt för en lantis att komma till stan, säger Lasse Nordin som började på Luthagsskolan, nuvarande Sverkerskolan. Han fortsatte på Praktiska real, och tog handelsrealen 1950.
Under skoltiden i Uppsala åkte de hem till Östuna nästan varje helg.
– Pappa upplät skolsalen några gånger per termin till teater, uppträdanden, sång och dans. Efter varje samling sjöng vi Upplandssången: ”Här ligger landet, landet med ära, sagornas, minnenas, löftenas trakt”, med den riktiga Ja må han leva-melodin. Det var högtidsstunder, säger han drömmande.
Under sin barndom lärde han sig de flesta psalmerna utantill. Han bodde i det rum där hans pappa hade orgeln.
– Varje söndag och helgdag spelade pappa igenom och sjöng de aktuella psalmerna. Till slut kunde jag dem också. Under några år hjälpte jag till och trampade orgel i Östuna kyrka.
Hösten 1950 började Lasse Nordin på byggvarufirman Engquist i Uppsala, där han levererade varor till olika byggen.
Ett år senare började han läsa till byggnadsingenjör i Stockholm och bodde på Jutas backe, ”ett stenkast från Nalen”. Efter examen började han vid Vattenbyggnadsbyråns kraftverksavdelning, och var med om att göra ritningar och beskrivningar till kraftverk och dammar.
– Jag konstruerade Glava kraftverk och en närliggande bro på egen hand. Fast det utfördes alltid en rigorös kontroll av minst en annan ingenjör, säger Lasse Nordin som gjorde sin militärtjänst som stabsbiträde i transportledning.
1961 fick han anställning vid stadsarkitektkontoret i Uppsala. Fortfarande minns han första uppdraget: att rita gymnastikhall och bespisning till Domarringens skola. Ett annat riktigt intressant uppdrag var när han av stadsarkitekt Per-Ola Lefvert fick uppdraget att rita området kring Näckens polska.
– Jag fick träffa konstnären själv. Bror Hjorth slängde titlarna och bjöd på sherry. Han visade några arbeten, däribland en modell av Näcken med betydligt större attribut än konstverket vid Centralen, skrattar Lasse Nordin, som sedan fick jobb vid Centrala byggnadskommittén, som han i mitten av 70-talet blev chef för.
Han var också med om att 1969 färdigprojektera ett konserthus.
– Förslaget var måttligt stort och passade ihop med Vaksalaskolan. Tyvärr hade kommunen inte råd med investeringar. På den tiden anpassade man mun efter matsäcken, och drömde inte om att tära på förmögenheten.
1970-talet var en expansiv period av byggenskap.
– Vi fullkomligt sprutade ut skolor, daghem, servicehem och idrottspaviljonger. Jag har varit med och byggt nära 80 skolor och 90 barnstugor.
Privat odlade han sitt musikaliska intresse. Han och sonen Peter byggde 1977–78 var sin nyckelharpa för Hasse Gille, och lärde sig sedan att spela på dem. Senare gick de också en svetskurs tillsammans, som resulterade i två stiliga paellafat.
Under 80-talet var Lasse Nordin kommunens representant i projektledningsgruppen för Stadsbiblioteket. Han utsågs 1988 till vd för Uppsala kommun fastighets AB, Uppsala Parkerings AB och Fyrishov Förvaltning AB.
– Fyrishov var ett intressant och komplicerat byggde, kronan på verket i min karriär.