Hon insåg snart att huvudlärarna varken behärskade engelska eller tyska.
Vi träffas en skön morgon i augusti. Familjen – plus mamma och svärmor – har precis kommit hem från semestern på Garde i Gotland, och fortfarande har Anna Franzén Salmonsson några dagar kvar av sommarledigheten.
Hon växte upp i Vänge med tre bröder. På fritiden red hon, spelade fotboll och började spela fiol som femåring. Sedan blev det blockflöjt i Musikskolan och pianolektioner för Millan Ströbäck. Anna återgick sedan till fiol, som hon spelade i flera år.
I början av 1980-talet slog Carola igenom stort. Det var i den vevan Anna Franzén Salmonsson bestämde sig för att satsa på musiken och bli sångerska. Som tolvåring började hon med elbas.
– Pappa hade köpt en på postorder, så den fanns redan hemma. Min förebild var Duran Durans basist. Han hade så fina basgångar, säger Anna, som snart märkte att hon tyckte om riktigt mörka toner, "såna som känns i magen".
I samband med konfirmationen bildade hon tillsammans med tre killkompisar/medkonfirmander bandet Anarchy X, som spelade egenskrivna låtar, pop, lite progg och hårdrock.
– Enda covern vi gjorde var Deep Purples " Smoke on the water".
Efter Tiundaskolan gick hon musiklinjen på Bolandgymnasiet med elbas som huvudinstrument, sång som andrainstrument och piano som tredjeinstrument. Under påbyggnadsutbildningen vid Täljegymnasiet i Södertälje bytte hon pianot mot kontrabas. Hon läste sedan musikvetenskap vid Uppsala universitet, tog kontrabaslektioner och spelade i fem orkestrar och ensembler vid Uppsala musikskola.
Hösten 1994 åkte Anna Franzén Salmonsson till Ostrava i Tjeckien för att studera vid musikkonservatoriet där.
– Det var genom min lärare på Boland, Radovan Hudecek , som jag kom dit. Han ledde jazzensembler på skolan, och hade en vän som var rektor vid konservatoriet. De startade ett samarbete mellan skolorna.
På plats i Tjeckien insåg hon att språkförbistringen var i det närmaste total.
– Min huvudlärare som skulle undervisa i bas talade inte engelska. Min pianolärare behärskade varken engelska eller tyska.
Men med hjälp av ett svensk-tyskt lexikon och lite bibliotekskurser kunde de kommunicera med varandra.
– Jag gav mig sjutton på att jag skulle lära mig tjeckiska. Det tog några månader, säger Anna som under sin vistelse i Tjeckien gick in för att ta till sig det mesta av landet och dess seder, även om hon tyckte det var knepigt att nia de vuxna som duade henne, liksom att tilltala sina lärare med ett vördnadsfullt " Herr/Frau Professor". Parallellt med studierna var hon kontrabasist vid en opera i grannstaden Opava.
1999 tog hon sin kandidatexamen som musiker och musiklärare. Hemma i Sverige arbetade hon först som musiklärare på skolor i Östersundstrakten och i Borås.
– Det var jättesvårt att sätta betyg på elever som man bara träffade en gång i veckan, säger Anna Franzén Salmonsson, som minns hur hon satt med skolkatalogerna och letade i minnet när hon skulle sätta betyg.
2001 flyttade hon till Uppsala.
– Jag ville göra något med mitt liv och komma vidare. Jag kände att jag började tappa glädjen över att spela själv när jag hade musiken som yrke, säger Anna, som inte trodde att hon skulle orka ha musiken som sin huvudförsörjning. Hon läste kammarmusik, solosång, kördirigering, tjeckiska och italienska vid Uppsala universitet. Det var på kammarmusikkursen hon träffade sin blivande make Erik (som pluggade till civilingenjör och spelade cello i en stråkkvartett).
2003 testade Anna Franzén Salmonsson ett heltidsarbete som inte var det minsta musikrelaterat: som produktionsoperatör på dåvarande Radi Medical Systems (senare S:t Jude) i Uppsala. Jobbet var helt förlagt till dagtid, och hon behövde inte ta med sig det hem. Skulle detta upplägg ge henne nya krafter att musicera på fritiden?
– Jag satt lutad över ett mikroskop med pincett. Man skulle arbeta snabbt och noggrant, annars förstörde man för resten av arbetslaget. Med min dåvarande perfektionistiska läggning blev jag väldigt stressad, och minst lika slut som av att arbeta som musiklärare.
Så hon provade på tillvaron som frilansande musiker ett par år. Det var tuffare än hon föreställt sig. Hon jobbpendlade till Eskilstuna, vikarierade som musiklärare i Uppsala, spelade i Sundsvalls kammarkör, undervisade vid Medborgarskolan och frilansade som kontrabasist, elbasist och sångerska. 2005 fick hon fast tjänst på Vallentuna kulturskola, först som klasslärare. I dag undervisar hon i kontrabas och elbas, håller i elevorkestrar och undervisar i musik på Vallentuna resurscentrum där elever med funktionsnedsättningar/neuropsykiatriska diagnoser går.
– Klasserna är små, och som lärare krävs en förmåga att skapa alternativa undervisningsformer för att hjälpa elever med till exempel aspbergers att hitta vägar för att nå mål och betyg. Det här är ungdomar som ser världen annorlunda.
Förutom maken (de gifte sig för två år sedan) och de femåriga döttrarna har hon en mängd intressen, däribland matlagning. Hon äter inte kött från däggdjur men däremot från fågel och fisk.
– Jag tycker om att laga god, näringsriktig mat av ekologiska råvaror, säger Anna som ogillar att slänga mat. Hon tror att morföräldrarna och farföräldrarna (farfar Ragnar blev 101 nu i augusti) ligger bakom.
– De upplevde båda världskrigen, och det präglade dem. Man fick inte kasta bort mat. Än i dag har jag svårt för att göra det.