Vi träffas i replokalen där banden samsas. Här finns elgitarrer, högtalare, förstärkare, instrumentfodral och digitalpianon och förstås Hasses trumset. Hit kommer han tre gånger i veckan för att repa med banden.
– Egentligen är det samma gäng fast i olika konstellationer. Tectyl spelar rock, Cell egenskrivet material, och Shadows from the past instrumentallåtar.
Hasse växte upp på Väderkvarnsgatan hos morföräldrarna. Som pojke blev han intresserad av Vilda västern, en fascination som följt honom livet igenom.
– Det är en vurm. Jag har säkert läst tonvis med litteratur i ämnet, mest fakta.
När han blev äldre började han med cowboyskytte: i autentiska cowboyoutfits och klassiska vilda västern-miljöer. Men när musiken började ta alltmer tid valde han att sluta. Hasse är överhuvudtaget vapenintresserad (men jagar inte) och drev en period tillsammans med en kompis vapenfirma för pistolskytte.
Sina första trummor köpte han för en hundralapp, och såklart minns han första spelningen: i Dea:s skyltfönster en jul på 60-talet, med tomteluvor.
– Gänget gick med i Unga örnar och på något vis fick vi dem att sponsra bandet. Vi spelade på ungdomsgårdar som fanns överallt i stan då.
Han fortsatte spela i olika band och turnerade med Little Gerhard på 60-talet, både i Sverige, Tyskland och Finland. Hasse spelade sedan i många andra grupper, bland annat Royal Queensmen, och var trummis i Los Comancheros, ett band från Luleå som ofta spelade på Nalen och gjorde sig känt för att vara Sveriges ”Näst bästa inneband”.
– Bäst var Tages.
Efter lumpen spelade han i mitten av 70-talet poprock i King Karlssons storband.
– Men när folk på nationerna frågade efter ”Gråt inga tårar” kände jag att det var det dags att lägga ner.Jag har faktiskt aldrig spelat i något dansband, säger Hasse med eftertryck. Så trummorna hamnade i källaren och i stället var det familjeliv som gällde.
Yrkeslivet började efter Praktiska realskolan, som springsjas på Wickströms tryckeri. Han ville bli typograflärling och sökte sig som många andra till Almqvist & Wicksells.
– Där fanns treårig lärlingsskola. Att serva typograferna var stenhårt, vissa bar alltid vit skjorta och slips. Men jag trivdes bra, vi var ett stort gäng lärlingar.
1974 flyttade A & W till Fyrislund, och Hasse blev reprofotograf. Fast han ledsnade på att fota avhandlingar och sökte till UNT.
– Folk stod på kö för att börja där. Det var omväxlande och bättre betalt eftersom det var skift, säjer Hasse som började på UNT 1982. Men skiftarbetet medförde magbesvär – inte minst med tanke hans bakgrund. turnéår med sena kvällar och hamburgare. När han fick chansen började han på annonsavdelningen, som gav utlopp för hans skapande sida.
– Då var det kul att jobba, säjer han och berättar entusiastiskt om goda kundkontakter.
Under UNT-åren – Hasse slutade 2006 – började han spela igen, i samband med en legendarisk firmafesten på Sven Dufva 2001 då några anställda samlades i bandet Stunt-men.
– Det var min första spelning på många år och det blev stor succé. Själv köpte jag nya trummor kort därefter – jag som inte ens tänkt tanken på att börja spela igen!
Och så visade det sig att Uppsalabandet Tectyl behövde en trummis. Hasse provspelade och det funkade direkt. Nu har Tectyl firat 30 år med jubileumskonsert på Katalin. Närmast väntar två spelningar på Kulturnatten: Tectyl på UKK och Shadows from the past på Skrotcentralen.