Peter Boivie växte upp i Gamla Uppsala. Mamma var textillärare och pappa instrumentmakare åt universitetet. Det senare medförde intressanta upplevelser i Husbyborg, där högspänningsforskarna höll till, och där Peter gärna följde experimenten.
– Där fanns en stor hall där man tillverkade blixtar. Jag minns hur forskarna visade hur ofarligt det var att sitta i en bil medan det blixtrade runtomkring.
Som barn spelade han piano i Kommunala musikskolan, ”utan framgång”, säger han själv. Pianospelandet blev ändå en väg in i musiken. Men när han började gymnasiet på Celsiusskolan tog intresset fart.
– Jag började i Kommunala musikskolans kammarkör som leddes av Robert Sund. Då grundlades ett musikintresse som blev allt starkare med åren.
Berättelsen om hur ett gäng gymnasiekompisar 1984 bildade sånggruppen Vibafemba på skolans cykelparkering är vid det här laget musikhistoria. Efter gymnasiet läste han historia här i stan och gick olika musikutbildningar. Parallellt fick gruppen allt fler framträdanden, 1999 tilldelades Vibafemba Povel Ramels Karamellodiktpris.
– Plötsligt insåg vi att musiken blivit ett heltidsjobb. Mellan 1993 och 2007 turnerade vi på heltid.
Nästa år firar de 30-årsjubileum med en gemensam konsert med kören Harmony Heights som fyller 25 år. Han tror det finns flera anledningar till att Vibafemba existerar än i dag.
– Vi förstod tidigt hur vi skulle komplettera varandras kompetenser. Från början var våra röster inte klippta och skurna för varandra. Då började vi jobba med låta personligheterna blomma upp och verkligen visa publiken hur olika vi var. Det var en ny sorts underhållning där det spretiga blev en grej
Efter att ha frilansat, bland annat i Radiokören, blev han i januari involverad i projektet El Sistema, ett samarbete med Berwaldhallen.
– Jag jobbar med sångundervisning och scenisk kör för barnen i Husby och Kista. Många är nyanlända. Det kändes roligt att få gå in just där behovet av vuxenkontakter är som störst, säger Peter och berättar stolt om den konsert med” fantastiska specialskrivna arrangemang” som 80 av barnen nyligen gjorde tillsammans med Radiosymfonikerna i Berwaldhallen.
Hans andra passion i livet är fridykning, dykning utan ”apparater”. Han började dyka efter millennieskiftet, efter att ha funderat över vilka drömmar han ville göra till verklighet. Till en början dök han med tuber och övrig utrustning.
– Men jag tyckte det var jobbigt och omständligt. Ett dyk som tog 40 minuter krävde en hel dags förberedelser.
År 2001 började han träna fridykning. Genom internet som just börjat fungera fick han kontakt med en grupp fridykare, och anslöt sig snabbt. Han fick såpass blodad tand att han snart började tävla. Faktum är att han själv var med och införde fridykning som officiell sport 2011.
Han deltog i landslaget 2005–2009 och tog bland annat en individuell bronsmedalj 2007 i Slovenien i statisk apnea (hålla andan under vatten på tid). Han satte fyra svenska rekord i grenen. Nuvarande personliga rekordet är 7 minuter och 35 sekunder (en minut under nuvarande svenska rekord). I dag undervisar han i fridykning.
– Fridykning är ungefär som en yogaövning. Det är viktigt att slappna av, och att fokusera alla celler och muskler i kroppen, säger Peter som tränar antingen i Fyrishov eller i 75 meter djupa gruvhål utanför Sala.
Någon gång om året reser han till fridykarnas Mecka i Dahab, Sinai, Egypten. Där träffar han andra fridykare från hela världen. De riktiga entusiasterna bosätter sig gärna där ett år eller två för att få utlopp för sin dyklust i den jättelika meteoritkratern.
Musiken har varit hans liv och arbete. Musiken gjorde också att han mötte kärleken, när han och Uppsala akademiska kammarkör i februari sjöng Mattheuspassionen i anrika Filharmonin i Berlin tillsammans med en tysk kör under ledning av Stefan Parkman.
– Det var då jag träffade Hannah. Trots att vi känt varandra en förhållandevis kort tid känner jag att det är så rätt.