Att musik skänker människan glädje och harmoni är Erik Lundberg ett levande exempel på. Efter många år inom Rörelsen är han i dag lycklig musiker nästan på heltid.
– Jag skriver arrangemang nästan dagligen, och det känns som en gåva. Jag tror att den som ägnar sig åt musik lever längre, säger Erik Lundberg, som för några år sedan gick en kurs i jazzarrangering vid Musikhögskolan.
Om något är han ett barn av Rörelsen; äldre Uppsalabor minns fortfarande hans far, den legendariske S-riksdagsmannen John Lundberg.
– Det är klart att politiken präglade min uppväxt. Det var i princip partiexpedition hemma i lägenheten. Pappa hade telefontid i bostaden 7.15–7.45 på morgnarna. Telefonen stod i rummet där jag sov. Vi såg honom sällan, han var ju dessutom partiombudsman och landstingspolitiker, men jag hörde aldrig mamma beklaga sig. Det fanns legitima skäl: han var borta och gjorde nytta för andra, fick vi veta. När han var hemma sov han, eller läste handlingar. Som barn sa jag att jag inte skulle bli politiker som pappa.
Erik Lundberg växte upp i Fålhagen med två äldre bröder. Mamma ledde körer och satt i styrelsen för musikskolan, och det pratades ofta musik i hemmet. Han började spela piano i lågstadiet och genom sin äldsta brors jazzintresse övergick han till klarinett.
– Jag trodde – felaktigt – att det var lättare än trumpet.
Att han gick med i SSU i mitten av 1960-talet var nästan oundvikligt. Han minns en livaktig rörelse, skolklubbar, stadsdelsklubbar och inte minst expeditionen och Bakfickan vid gamla Folkets hus. Efter handelsgymnasium och lumpen skrev Erik Lundberg in sig vid universitetet för att läsa statskunskap.
– Jag klarade inte en enda tenta utan ägnade mesta tiden åt SSU. Sedan tillträdde jag ett ombudsmannajobb för SSU-distriktet.
Han anslöt sig till Uppsala blåsorkester som 16-åring. Där spelar han än i dag och är tillika vice dirigent.
1968 blev han ombudsman för SSU, och fortsatte som ombudsman vid Hyresgästföreningen i Uppland. 1980 blev han kommunalråd i Uppsala. Från den tiden minns han diskussionerna kring Bärbyleden och byggandet av ett nytt stadsbibliotek.
– Det var vi socialdemokrater som såg till att bygga det, men det var moderater som invigde det, precis som senare Konserthuset. Det känns fortfarande så fel! säger Erik Lundberg som i alla fall tog det första spadtaget tillsammans med dåvarande bibliotekschef Estrid Larsson.
Han lämnade den politiska hetluften 1987, under visst ståhej, och fortsatte sedan som bostadspolitisk utredare och förste ombudsman. Åren innan avtalspensioneringen 2007 var han biträdande regionchef i Stockholm och arbetade också inom Hyresgästföreningen centralt.
– Politiken har fått mycket, och nu är jag glad att musiken får sitt.
Erik Lundberg är kapellmästare och spelar i Solskensorkestern, som spelar svensk musik från 30- och 40-talen. I dagarna släpper orkestern sin andra cd, berättar han stolt. Han leder och spelar i storbandet Daylight som träffas och övar på dagtid, och som brukar spela i Missionskyrkans lunchmusik. I bandet Crescent City Jazz spelar han New Orleans-musik vid olika tillställningar. Dessutom spelar han i ännu namnlös trio med mycket speciell repertoar:
– Vi spelar musik som spelades på Bluffen och andra dansställen på 50-talet. Programmet framförs oftast vid pensionärsföreningars möten. Det blir ofta livaktiga dialoger med publiken. Det är fantastiskt att uppleva hur musiken sätter i gång människors minnen.
Tillsammans med sina bröder arbetar han med en bok om sin pappa.
– Det är jättespännande, inte minst när vi inser att vi har olika bilder av våra föräldrar, säger Erik Lundberg, som gärna tar emot personliga minnen av John Lundberg – en man som i det tysta hjälpte många Uppsalabor. Ibland funderar han över hur – och om – hans pappa skulle ha fungerat i dagens politik.
– Den sortens självständiga politiker finns det knappt utrymme för i dag. Pappa gick sin egen väg och kunde rösta i strid med partigruppen. På den tiden, ”skördetiden”, skötte Tycho Hedén partiet i Uppsala och pappa länet. Pappa åkte runt och berättade om nya reformer på stora möten med massor av folk. Under senare år har detta ändrats. Nu handlar budskapen oftare om neddragningar och förändringar som ifrågasätts mer.