Nära döden i arbetslivet

Anna Lewell och Mattias Schmidt går Sensus begravningsentreprenörsutbildning i Uppsala, och för dem är det ett drömjobb.
De kan vara säkra på att få jobb. Runt hälften av de anställda vid begravningsbyråkedjan Fonus går i pension inom några år.
Anna Lewell kommer från Karlstad och har jobbat som undersköterska inom demensvård och äldrepsykiatri. Den bakgrunden gör att hon ofta kommit i nära kontakt med döden, inte minst vad gäller att ta hand om anhöriga.
- Men jag fick nog av vården och stod inte ut med att se hur allt blev sämre för varje år. Jag kände att jag ville göra något annat, men kunde inte sätta ord på vad.
På nätet hittade hon annonsen om utbildningen till begravningsentreprenör, och kände direkt att hon ville gå den.

Hennes kurskamrat Mattias Schmidt har alltid jobbar med service. Han har varit it-ansvarig på Hyresgästföreningen och även arbetat som säljare. Liksom Anna Lewell hittade han utbildningen på nätet, och tyckte att den talade direkt till honom.
- För jag har alltid känt att jag vill göra något "på riktigt", något som är viktigt för en annan människa. Vad skulle kunna vara bättre än att möta och hjälpa en medmänniska i en svår situation i livet?
Jag frågar vad de möter för reaktioner från omgivningen när de berättar om sitt yrkesval; trots att vi alla förr eller senare troligtvis kommer att få anledning att kontakta en begravningsentreprenör, så är det ändå ett yrke som kan skicka kalla kårar av obehag utefter ryggen på många.

- De flesta tycker det låter intressant, och de som känner mig tycker jobbet verka passa mig. Det handlar mycket om hur man lägger fram det, säger Mattias Schmidt, och Anna Lewell håller med:
- Om man berättar det på ett positivt sätt, och lyckas förmedla den glädje och stolthet man känner över att gå utbildningen går det bra. Fast många tycker typ "en begravningsentreprenör ska väl vara en gubbe".

Det där stämmer inte med verkligheten, för det jobbar minst lika många kvinnor i branschen. Men de syns inte på samma sätt som sina manliga kolleger som oftast är de som kör transportbilar, syns i kyrkan och bär kistor.
Omgivningens reaktioner varierar med åldern.
- De som är äldre reagerar lugnare än yngre, vars första reaktioner ofta är att det låter läskigt att "hålla på med döda", säger Anna Lewell.
- Fast det stämmer inte. Egentligen är det i första hand de anhöriga vi jobbar med. Det ligger en stor glädje i att få hjälpa till i en svår stund, säger Mattias Schmidt.

Till skillnad från Anna Lewell hade han aldrig sett en avliden människa när han började utbildningen. Nu praktiserar han på privata begravningsbyrån Grindstolpen i Uppsala, och har just varit med om sin första svepning.
- Men det kändes inte konstigt att se en avliden. Jag upplevde tvärtom en stor frid när jag såg den personen.
Anna Lewell praktiserar på Fonus som är störst i branschen, och har varit med om ett dussin kistläggningar och tre barnbegravningar. Hon talar med beundran om sina kolleger.
- Jag har aldrig mött så olika människor som samtidigt har så mycket gemensamt. Det är fascinerande att personalen är så lugn och trygg, och visar sådan respekt och hänsyn hela tiden. De har lärt mig att för att kunna ge andra stöd så gäller det att tänka bort sig själv.

Trots att över 80 procent av alla begravningar fortfarande sker enligt Svenska kyrkans ordning är begravningsentreprenörsyrket i förändring, menar utbildningskoordinator Karin Persson, som leder kursen.
- Mer och mer börjar man ju undra hur 40-talisternas begravningar kommer att se ut. De har ju tidigare lyckats¬ sätta sin prägel på nästan allt i sin omgivning, säger hon.

Nära döden i arbetslivet

Att bli begravningsentreprenör är knappast det första man tänker på när man ­väljer yrke. Men chanserna att få arbete direkt efter utbildningen är stora.

Att bli begravningsentreprenör är knappast det första man tänker på när man väljer yrke. Men chanserna att få arbete direkt efter utbildningen är stora.