Vi sitter och pratar i sällskap med döttrarna Gunilla Burell och Eva Egnell i vardagsrummet. Dottern Eva delar sedan många år huset med sin mamma och bor i en lägenhet på bottenvåningen.
– Eva flyttade in när min make Henry avled, säger Sigrid Burell, annars hade jag inte kunnat bo kvar lägger hon till.
Maken Henry avled vid en jaktolycka för 40 år sedan. Sigrid fick beskedet via telefon när hon var på jobbet och hastigt ändrades hennes liv. Innan dess hade de följts åt sedan 1942 då de gifte sig. Sigrid var då inte 21 år fyllda så det krävdes speciellt tillstånd för att få gifta sig.
Hon hade träffat Henry i Stockholm, när hon jobbade hos sin bror som var tandläkare där. Sigrid jobbade hos honom sedan hon flyttat upp från Vetlanda, där hon vuxit upp som yngsta barnet i en syskonskara på sju barn. Hennes äldre syskon studerade alla vidare efter realskolan, men Sigrid ville inte belasta föräldrarna ekonomiskt utan valde i stället att börja arbeta.
– De började ju bli gamla och det kostade mycket att försörja en student, förklarar Sigrid Burell och beskriver en tid före CSN.
Efter giftermålet med Henry, som var pastor inom Missionsförbundet, flyttade paret till Norrbotten där maken arbetade ett år. Därefter flyttade paret runt i landet, vart efter makens arbete tog dem. Under tiden i Spillersboda föddes första barnet Gunilla. I Linköping de två andra barnen Eva och Hans.
1954 fick de erbjudande att komma till Uppsala och förestå Soldathemmet.
– Det låg i Kronparken, nära regementet och det var ett ställe dit soldaterna kunde komma för att umgås, dricka kaffe och prata. Jag drev kaférörelsen och så bodde vi hela familjen i en lägenhet ovanför lokalerna, förklarar Sigrid Burell.
250 kronor i månaden fick hon i lön för sitt arbete, som framför allt pågick under kvällar och helger, då soldaterna ville komma från kasernerna.
Under elva år arbetade Sigrid Burell på Soldathemmet. Maken hade fortsatt till en ny tjänst inom Uppsala kommun, men Sigrid drev verksamheten på soldathemmet vidare några år efter det. 1965 flyttade familjen till Regngatan för att efter tre år i den nybyggda, moderna lägenheten flytta vidare till huset där Sigrid Burell bott sedan dess.
När barnen blev stora och klarade sig själva fick Sigrid Burell chansen att själv studera. Hon började som 40-åring gymnasiet på Fyrisskolan och gick i samma klass som ungdomarna som kom direkt från högstadiet.
– Jag trivdes på en gång. Jag hade inga problem alls att passa in bland klassklamraterna. Jag som var äldst satt bredvid den yngsta flickan i klassen och det gick jättebra, säger hon.
Stödet från familjen var stort. Maken var otroligt stolt över sin hustru som klarade av fyra-årig tekniskt gymnasium med inriktning på kemi, blev gymnasieingenjör, och tog studenten året efter mellanbarnet och året före familjens yngsta barn.
– Pappa vara faktiskt riktigt mallig, flikar dottern Eva Egnell in.
Efter studenten fick Sigrid ett sommarjobb på Akademiska sjukhuset innan hon började som forskningsassistent på Pharmacia, som då var ett växande företag med omfattande forskning i Uppsala.
– Jag började 1976 och då visade det sig att jag fick flera hundra kronor mindre i månadslön än en manlig kollega med samma utbildning. Då såg ett fackligt ombud till att jag fick upp min lön, säger Sigrid Burell.
Åren på Pharmacia var viktiga. Hon trivdes både med kolleger och sina arbetsuppgifter. Det var också arbetet som höll henne uppe när hennes make avled.
Fritiden ägnade hon förstås åt att sköta huset och fritidshuset på Fogdö som makarna lät bygga på 60-talet.
– Det är verkligen kalas att ha en stuga i skärgården. Jag har en lite eka också. Numera får jag inte vara där själv för mina barn. De är rädda att något kan hända mig, men jag är där så mycket jag kan, säger Sigrid Burell och berättar att hon fram till sin 90-årsdag själv körde bil dit.
– Men man ska inte köra bil när man blir gammal, så nu åker jag med Eva eller någon annan som ska ut dit, förklarar hon.
Sedan unga år har vävning varit Sigrid Burells stora intresse. I barndomshemmet fanns en vävstol och i källaren i huset i Svartbäcken står en väl använd vävstol. Många års kurser på Medborgarskolan har ökat kunskaperna i olika tekniker och i hemmet finns många bevis på Sigrid Burells kreativa ådra. I soffan ligger kuddar med vackra vävda överdrag, stolarna är klädda med vackert hemvävt tyg och och Sigrid går och hämtar en rana hon vävt med mönster hämtat från zodiaken, våra stjärntecken, som hon har på väggen i ett annat rum.
– Jag älskar verkligen att väva men numera blir det mer sällan, säger hon och håller upp sina händer som blivit stela av artros. Något hon däremot inte slutat med är gymnastik. Det har varit det som hållit henne igång, och som fick henne att återhämta sig efter en stroke för fem år sedan.
– Jag tränar på kommunens gym för pensionärer, men också hemma, säger hon och ställer sig vid dörren och visar en rörelse med ett gummiband som hon gör för att hålla igång rörligheten. Till gymmet går hon också en gång i veckan.
– Jag styrketränar där. Det är jättekul, säger Sigrid Burell som ser fram mot julfirandet, födelsedagen och samvaron med familjen.
– Det som betyder mest för mig är mina barn och deras familjer. Det är det som är det viktiga i livet, säger hon.