Ett samtal med Ralph Edwards tar oväntade vändningar. Gulögda pingviners hårda leverne är till exempel inte vad man väntar sig att få höra förre chefen för Världshälsoorganisationens internationella biverkningscentrum berätta om.
Dessa sällsynta pingviner hör hemma i Nya Zeeland där de vakas över av besjälade pingvinvänners förening. Om pingvinerna berättar han i ett snötyngt timmerhus i Utmyrby söder om Enköping.
Så hur kom pingvinerna in i hans liv?
Vi tar det lite mera i tur och ordning: Ralph Edwards är född och uppvuxen nära Shrewsbury, Shropshire, England, Charles Darwins födelseplats.
Läkaryrket var inte självklart, det var biologi och kemi som intresserade honom, men en syster var sjuksköterska och ledde honom in på den medicinska banan.
Han tog sin läkarexamen vid universitetet i Birmingham och fortsatte till Sheffields medicinska fakultet där såväl studier som karriär gick bra, och så småningom ledde till att han blev prodekanus. En viktig del i utvecklingen var också att han där deltog i ett projekt som syftade till att få kriminella missbrukare att komma tillbaka i ett ordnat liv.
– Avvänjning med minskande doser av receptförskrivna droger var en del av projektet, tillsammans med intensiva och nyskapande sociala insatser. Det var nytt och ovanligt, och ledde till intressanta sammanträffanden med poliser, säger Ralph Edwards och ler.
Med projektet följde ett allt större intresse för farmakologi och forskning, med särskild inriktning på biverkningar av mediciner. Ralph Edwards fick i uppdrag att bygga upp en ny avdelning för klinisk farmakologi vid universitetet i Leicester. Därifrån kallades han till dåvarande Rhodesia för att bli professor i allmänmedicin vid universitetet i Harare.
– Vi var kvar även efter omvandlingen till Zimbabwe. Det är ett underbart land med fantastiska människor. Tyvärr gick utvecklingen åt fel håll under många år, säger Ralph Edwards, men tillägger att det på senaste tiden blivit mycket bättre.
I Zimbabwe fördjupades intresset för medicinska biverkningar ytterligare då han upptäckte att mediciner kan ha olika effekt på européer och afrikaner. En verkningsfull medicin i England kunde visa sig ha oanade effekter på patienter i Zimbabwe, och många äldre läkemedel och kemikalier orsakade frekventa skador.
Efter att ha lämnat Zimbabwe och en kort sejour i England erbjöds han en tjänst som chef för Nya Zeelands National Toxicology Group.
Och därmed är vi tillbaka vid pingvinerna:
– Jag har ägnat en hel del tid åt falkenering där det har varit möjligt. Det är en fascinerande sport, med fascinerande fåglar. Skadade vingar vårdas på samma sätt oavsett fågel, och sår från propellrar på pingviner vårdas som andra sår, så det var inte svårt att ställa upp när pingvinföreningen bad mig, säger han.
Breda kunskaper i farmakologi och hur mediciner påverkar människor förde 1990 honom och familjen till Uppsala och chefstjänsten vid UMC, Uppsala Monitoring Centre, som också är WHO:s internationella biverkningscentrum.
– Det blev ett helt annat uppdrag än jag trodde, med ett stort och hårt arbete att utveckla centrumet och dess ekonomi. Då var 20 länder anslutna till det internationella biverkningsprogrammet, när jag slutade 2009 var det omkring 100. Då jag började var vi fyra anställda, 2009 var vi sextio. UMC är självfinansierat genom vårt datoriserade läkemedelsregister som säljs över hela världen, säger Ralph Edwards.
De hektiska första åren i Uppsala ledde till att familjen splittrades, och exhustrun flyttade tillbaka till England. Sonen har nu bildat familj i Sverige, dottern i England. Och Ralph Edwards lever i en rödmålad mangårdsbyggnad i Utmyrby tillsammans med tidigare kollegan Marie Lindquist, som tagit över hans plats som chef för UMC.
Ralph Edwards själv är en synnerligen pigg pensionär, med uppdrag som konsult och rådgivare, men också som examinator vid medicinska fakulteter vid olika universitet runt om i världen.
– Jag har det bra, livet är skönt, säger han, ler, lutar sig tillbaka i soffan och klappar husets 16-åriga katt Isolde som gjort honom sällskap under intervjun. Hon spinner.