Jan Hagerlid är alldeles nypensionerad när vi träffas hemma hos honom i Stabby under hans första arbetsfria dag.
– Jag känner en fantastisk frihet, det känns jätteskönt efter 25 års tågpendling. Jag har haft en cykel i Stockholm och en i Uppsala för att ta mig till och från stationerna.
Nu tänker han koncentrera sig på ideellt arbete, däribland Wikimedia, som han tycker är en bra sak. Dessutom tänker han hålla igång språkkunskaperna: utöver engelska, franska och tyska lite nygrekiska och huvudintresset italienska.
Jan Hagerlid är född och uppvuxen i Råsunda, och berättar om en spännande uppväxt med mycket frihet på det då obebyggda Järvafältet..
1957 flyttade familjen till Uppsala och Glimmervägen i ännu inte färdigbyggda stadsdelen Eriksberg.
– Bara tre hus var färdiga, omgivningen var mest lera. Mamma jobbade på Konsum i Västertorg och pappa på S 1. I början var det lite jobbigt, jag var ju utböling med Stockholmsdialekt, och fick bannor av lärarinnan för mitt sätt att tala.
Han fortsatte sedan på Katedralskolans latinlinje. Där engagerade han sig i kulturföreningen Artis amici och skrev spex tillsammans med klasskamraten Magnus Quennerstedt. Efter studenten gjorde han lumpen vid Tolkskolan, och läste ryska för legendariske Sigge Lindqvist.
– Han gnuggade sina elever hårt och var minst sagt drivande.
Sedan läste han tre betyg ryska samt filosofi och socialantropologi.
– Jag började på forskarutbildning och undervisade på socialantropologen. Där rådde fullt kaos efter utbrytningen från ämnet etnografi. Senare blev institutionen en av få svenska universitetsinstitutioner som lagts ner. Att bli bibliotekarie var en nödlösning, men inget yrkesval jag ångrade senare.
– Bibliotekshögskolan var inte så akademiskt förankrad då. Det var mycket grupparbeten, och någon forskarutbildning existerade inte. Jag jobbade vid folkbibliotek – i Uppsala, Märsta och Norrtälje – men det var lättare att få jobb på Carolina.
Där fick han i uppdrag att utreda hur man skulle planera sitt litteraturförvärv med hänsyn till användarnas krav. Tillsammans med Carolinas bokförvärvschef deltog han i möten med professorer om vilka böcker de tyckte att biblioteket behövde köpa.
Han minns med ett leende mötet med Bo Gustavsson, professor i ekonomisk historia, som råkade vara på sitt mest filosofiska humör, och frågade om det egentligen är möjligt att förutsäga vilken litteratur som kommer att bli viktig för eftervärlden.
– Han sade: Kanske kan en apa göra det jobbet lika bra. Och jag minns att förvärvschefen blev alldeles högröd i ansiktet.
Efter en tid på en statlig delegation för informationsförsörjning (DFI) fick Jan Hagerlid ansvar för ett program för biblioteksforskning på Forskningsrådsnämnden. Forskningen var då i ett uppbyggnadsskede med många olika skolor – och viljor.
– Det är roligt att ha bidragit till att den första professuren i biblioteks- och informationsvetenskap kom till stånd.
1992 fick han tjänsten som förste bibliotekarie vid KB med ansvar för högskolebiblioteksfrågor, forskningsfrågor och biblioteksdeltagande i EU-program. Fem år senare blev han chefsbibliotekarie vid Sveriges lantbruksuniversitet.
– Det var en stor utmaning, inte minst för att jag inte varit chef med personalansvar tidigare.
Ytterligare fem år senare återvände han till KB som handläggare med ansvar för vetenskaplig publicering och biblioteksstöd till nätbaserat lärande.
– Min uppgift var att främja tillgången till vetenskaplig litteratur på webben, som radikalt förändrat förutsättningarna för vetenskaplig publicering. Det är positivt att det växt fram ett så gott samarbete i dessa frågor mellan KB, universitetsbiblioteken, vetenskapsrådet och andra forskningsråd och akademier. Den fria tillgången till vetenskaplig information är en angelägenhet för alla!