1922 kom Ann-Marie Lindqvists pappa till Gimo. Där byggde han först ett jättestort bageri i tre våningar på en jättestor leråker och lite senare en knäckebrödsfabrik. Ann-Marie Lindqvist och hennes bror Åke Sandström fick tidigt börja hjälpa föräldrarna, som förutom brödfabriken och bageriet drev festvåning i Gimo, där ortsborna firade sina födelsedagar och höll sina begravningar.
– Personalen åt frukost mellan klockan sju och elva, så min mamma fick laga mycket mat. Man hade ju personalen i maten på den tiden. Jag var sex år när jag fick börja hjälpa henne i köket. Jag diskade stående på en pall, minns hon.
Ann-Marie Lindqvist är en äkta bruksflicka som höll Knutmassotraditionen ”att gå Knut” vid liv ända tills hon gifte sig.
– Alla barn ”gick Knut”, och på den tiden gick vi in i husen för att få pengar och godis. Vi var utklädda så att ingen skulle känna igen oss. Jag var ofta zigenerska med flor för munnen.
När Ann-Marie Lindqvist var tolv år började hon vid ett privat läroverk i Rimbo, en blandskola, och bodde inackorderad.
– Fina flickor gick i flickskolor, så när jag var 14 år började jag vid Magdeburg. Jag bodde inackorderad hos en fru Eriksson, bondhustru från Norrland som bodde mittemot läroverket. Hon och hennes fem barn trängde ihop sig och hyrde ut resten av den stora lägenheten. På så sätt kunde hon bekosta sina egna barns utbildning, berättar Ann-Marie Lindqvist.
– På Magdeburg såg jag för första gången hur fjolliga fruntimmer kan vara. Jag hade ju gått blandskola, var van vid pojkar, och tyckte att flickornas beteende visavi gossarna från Fjellstedtska mittemot var makalöst löjligt, säger hon med eftertryck 65 år senare.
På lördagarna tog hon tåget hem till Gimo, och där hamnade hon genast framför diskbaljan och de tusen och en uppgifter som föräldrarnas företag krävde. Under kriget fanns ingen olja till knäckebrödsfabriken, och det var då de i stället startade festvåning i Gimo.
Ann-Marie Lindqvist träffade sin blivande make Karl-Gösta på en dans i Herrgårdspensionatet i Gimo i samband med ortens traditionella Knutmassofirande.
– Vi gifte oss i Skäfthammars kyrka på min 20-årsdag, och min man började jobba hos oss i familjeföretaget. Han skötte det kamerala, min bror produktionen och jag själv var någonstans mittemellan. Vi tre hade kring 20 anställda, och vi tog över företaget efter mina föräldrar i början av 70-talet.
Att jobba med både sin man och med sin bror kan låta lite knepigt, men släktskapen har aldrig varit något problem, försäkrar Ann-Marie Lindqvist, som inte kan minnas att ett enda hårt ord utväxlats under alla år de drev Roslagsbröd AB.
– Vi expanderade och öppnade pub i gamla Konsum i Gimo. Den drev vi i 9,5 år under den period då mellanölet började flyta.
– Vi har arbetat hårt hela livet min bror och jag, och när inget av våra respektive barn ville ta över företagen bestämde vi oss för att lägga av. Vi tyckte att det skulle vara skönt att få lite ledigt medan vi fortfarande orkade gå, skrattar hon.
Ann-Marie Lindqvists man var sjuklig och satt i rullstol i 18 år innan han avled. Hon bodde som änka i Gimo i elva år innan hon slutligen sålde huset och flyttade till Uppsala och Ekeby Hus för åtta år sedan, bland annat för att komma närmare sin dotter.
– Det var det bästa jag kunde ha gjort! säger hon entusiastiskt.
– Ekeby Hus är ett fantastiskt ställe med underbart god mat och trevliga människor. Det är en ren ynnest att få bo här. Jag kan inte tänka mig ett bättre liv, säger Ann-Marie Lindqvist som deltar i husets aktiviteter, med bland annat gymnastik, musik och föredrag.
I samband med sin födelsedag ska hon ha öppet hus, och hon tänker bjuda alla i hela huset på tårta och vin.
– Jag brukar egentligen inte fira födelsedagar längre, och har inte haft något kalas sedan jag fyllde 60. Men jag resonerar som så: Hellre ett rejält 80-årskalas nu, än en begravning sen!