Om man i oktober månad ser en barbent kvinna iförd sandaler på väg till Centralbadet i Uppsala så är det med stor sannolikhet Inga Serrander. Och om man ett par timmar senare ser samma kvinna njuta ett glas vin på Palermo efter simmandet, ja, då är det definitivt hon.
Inga Serrander är född i Malmö och uppvuxen i Stockholms söder- och västerförorter. Hennes pappa var ingenjör och mamma jobbade på bank.
– Jag hade goda, snälla föräldrar som samtidigt ställde krav. Ville jag ha till exempel ha en täckjacka av det då moderna märket Bogner fick jag jobba ihop till den själv, säger Inga Serrander.
Hon tjänade extrapengar genom att jobba på Norra kyrkogården, på en bokcentral och på banken hos mamma, där hon sysslade med lättare kontorsgöromål.
Hon hade också en tio år äldre bror, och när jag säger något om vad tryggt det måste ha känts håller hon med, i ett typiskt, blixtsnabbt Inga Serrandersvar:
– Visst. Det är bra att ha en storebror. Man tål stryk bättre och blir en god förlorare i alla sorters spel.
Som barn var hon en pojkflicka som härjade tillsammans med grabbarna. Hon gick realskola och gymnasium i innerstaden, gjorde språkresor till England, Tyskland och Schweiz, spelade badminton och läste mycket. En av många tidiga läsupplevelser var Louis de Geers Singletonböcker (vars miljöskildringar paradoxalt nog fick henne att själv vilja gå i internatskola).
Vad gällde framtiden funderade Inga Serrander på att bli biblioekarie, men det tyckte inte hennes pappa var någon bra idé, så i stället vände hon blicken mot journalistiken. Ordförståelse- och andra inträdesprov gick bra, fram till själva nålsögat, en intervju med de blivande journaliststudenterna som av någon anledning ägde rum på Hotell Birger Jarl i Stockholm.
– Så kom sista frågan: Vad vill du med din utbildning? Och jag svarade att mitt mål var att bli kulturchef på Svenska Dagbladet. Det var den karriären, det, säger Inga Serrander och tillägger att hennes svar var ”ärligt fast kanske liiite provokativt” – speciellt med tanke på att året var 1968 och konservativ, samhällsbevarande press inte stod högt i kurs på Journalisthögskolan.
I stället läste hon klassisk grekiska och konsthistoria, trebetygsstudierna på plats i Grekland och konsthistorien i Italien.
– Jag levde gott på stipendier och bodde i Rom, säger Inga Serrander som efter studierna arbetade i guidesvängen, på museer, slott och herresäten. Det var trevligt att få tillbringa somrarna på slott och herresäten, där man ofta fick sova i kavaljersflyglar.
Sin blivande make Mats Bergman träffade hon i Rom 1978. När hon berättar om deras liv tillsammans – hon blev änka år 2000 – och om samhörigheten och de gemensamma intressena som ofta starkt binder samman par utan barn, mjuknar hennes röst.
– Vi jobbade mycket ihop, bland annat med kyrkor och andra byggnader för Riksarkivet, skrev excerperingar och kyrkobeskrivningar, rotade i olika Landsarkiv och bodde på konstiga pang.
De gifte sig, och hon flyttade till Uppsala i slutet av 1970-talet. Här jobbade hon extra på UNT och på länsstyrelsen. Under en stor del av sitt arbetsliv har Inga Serrander upplevt vikariesituationen, bristen på förmåner på jobbet, det eviga utlasandet och den påföljande, tvååriga karantänen.
– Jag gråter inte ofta, men när jag fick ett okänsligt telefonbesked om att jag var utlasad gjorde jag det.
I dag flyter Inga Serranders liv på ett behagligt vis. Hon har precis gift sig, och älskar att pyssla om sin make som bor ett stenkast från henne. Dagarna är fyllda av trevliga rutiner och inleds med långa, ensamma frukostar. Hon lyssnar gärna på P1, är fanatisk korsordslösare och relativt nybliven tv-tittare. Och likt folk som skaffar tv sent i livet ser hon det mesta medan hon löser sina korsord.
– Och så tycker jag om att svara på enkäter på nätet, och att jaga extrapriser, säger Inga Serrander som beskriver sig som en social person som avskyr att fika.
– Jag ogillar både företeelsen och själva ordet. Jag sitter gärna ensam med mina korsord och äter sallad och dricker rödvin i stället. Med ålderns rätt kan man väl få slippa vara tillmötesgående?