Hon är glad, slagfärdig och uttrycksfull på det där speciella, oemotståndliga norska sättet. Vi träffas hemma hos henne i södra Årsta, där hon bott i 34 år, de senaste tolv tillsammans med papegojan Felippa, som sitter med inne i köket under intervjun.
Line Ugland Kolkind föddes i Lilleaker, Oslo, bara några månader efter att tyskarna ockuperat Norge och kung Hakon under dramatiska omständigheter tvingats fly. Hon berättar om de svåra åren efter krigsslutet.
– Det talas mycket om ”barnfattigdomen” i Sverige i dag, och det får mig att skratta. Mina föräldrar hade inte råd att låta både mig och min tvillingsyster resa på skolutflykter, så vi fick dra lott om vem av oss som skulle få åka. Min första cykel fick jag när jag var 14 år, kan du tänka dig det, säger Line Ugland Kolkind, som i dag ändå känner sig tacksam över en knaper barndom och uppväxt. Hon vistades mycket i naturen, först som scout och sedan som vargungeledare.
Efter realskola och handelsskola arbetade Line Ugland Kolkind en period på Veterinärhögskolan i Oslo, där hon gjorde allt från att koka instrument till att bistå vid operationer. Sedan gick hon över till affärslivet och jobbade bland annat också som kontorsbiträde.
– Och du, jag har faktiskt varit spårvagnskonduktör vid Holmenkollenbanan. Jag fick ett guldbrev av företaget för att jag var den enda som kunde ropa ut hållplatserna på både tyska och engelska. Mina kolleger tyckte jag skulle rama in det, för ingen hade någonsin fått ett sådant tidigare.
Hon har alltid varit intresserad av djur, speciellt hundar, och födde upp både schäfrar och pudlar hemma i Norge. Pudeluppfödningen fortsatte hon med sedan i Sverige.
– Jag jobbade med slädhundar och lavinhundar också, och med hästar. Där på väggen hänger mitt liv, säger Line Ugland Kolkind och pekar på en rad upphängda gamla betsel, koppel, bjällerband och ridpiskor i ”Fågelrummet”, där Felippa huserar. Varje föremål har sin historia, vart och ett har varit omöjligt att göra sig av med.
Det var pengarna från hunduppfödningen som gjorde det möjligt för henne att efter en skilsmässa lämna Norge, där dyrtider rådde i slutet av 1960-talet.
– Det var 39 år sedan. Jag kom till Uppsala med min halvårsgamle gutt under ena armen, en resväska i den andra och en storpudel i den tredje. Min andra hund lämnade jag, för jag visste inte om det var tillåtet att ha två hundar i Sverige. Men valpen fick i alla fall ett gott kristet hem hos prästen hemmavid.
För pudelvalpspengarna köpte Line Ugland Kolkind en lägenhet i södra Årsta för pudelvalpspengarna. Hon gick en biträdesutbildning vid Hildur Ottelin-skolan, utbildade sig till undersköterska och mentalskötare, och gick sedan påbyggnadskurser i intensivvård.
– Jag jobbade natt på neurointensiven på Akademiska i 30 år, säger Line Ugland Kolkind. På 80-talet deltog hon i vårdpersonalens kamp för högre löner och bättre utbildning. Hon är socialt intresserad, tycker det är spännande att följa det politiska livet i Uppsala och i Sverige, och har under åren skrivit många engagerade brev till svenska politiker, bland dem Gunnar Sträng, Carl Bildt, Göran Persson och Mona Sahlin.
– Jag har alltid stått upp för det jag tror på och aldrig varit rädd för att uttrycka min åsikt.
Men vid det här laget tycker papegojan att det är slutpratat. Med kuttrande ljud och bensträckningar påkallar hon nu uppmärksamhet. Matte berättar att Felippa är musikalisk och gillar Allsång på Skansen.
– Favoritlåten hennes är Köppäbävisan.
Som journalist får man uppleva mycket, men att få sjunga ”Få´nt ja en körv så hupper ja i älva” i duett med en glad och upphetsad papegoja överträffar det mesta.
– Ja, galne jenter, di har det bra, di, säger Line Ugland Kolkind och skrattar åt oss.