Nu är det dags för fartyget Storm

På dörren till det ombyggda 1800-talstorpet i Östhammar sitter en skylt som varnar för både hunden och hundägaren. Hunden Nimbus är visserligen en riktig bjässe, men ­noterar knappt att någon har klivit in på hans gård där han ligger och ­vilar i duggregnet.
När husse Mats Edin öppnar dörren med ett vänlig leende, som knappast skrämmer någon, tassar Nimbus in och somnar vid kakelugnen. I ­fåtöljen ligger katten Skorpan, 20 år, och bidrar till den varma och hemtrevliga stämningen.

Mats Edin växte upp i den enda ­familjen på ön Sunnskär i Östhammars skärgård. Det var troligen där hans uppfattning att ”allt går” grund­lades. Han minns särskilt sin fars ­envisa kamp för att få barnen till ­skolan varje dag.
– På vintrarna rodde farsgubben över till fastlandet mitt i natten för att hålla rännan öppen, sedan upp klockan sex igen för att ro oss till skolan, säger han.
En gång misslyckades det och vattnet frös, men ungarna skulle likväl till skolan. Mats Edins far surrade då fast ekan på två stockar, och i varje stockända fäste han en sparkstötting. Så sparkade han och modern medan barnen satt bekvämt i båten.

Föräldrarna försörjde sig som ­fiskare och efter skolan hjälpte Mats Edin till med fisket och de två korna som familjen också ägde.
– Då tyckte jag väl att vi arbetade hela tiden, men han var nog rätt ­human mot oss barn, min far.

Barn och ungdomar har varit ­viktiga även för Mats Edin själv, och de har på ett eller annat sätt genomsyrat hans arbeten och fritidssysslor i vuxenlivet. På väggen i ett arbetsrum fyllt med böcker och prylar hänger flera diplom. Det viktigaste är skrivet med färgglada kritor: ” Världens bästa scoutledare”.

Mats Edin har varit ledare för sjöscouterna sedan början av 1980-talet, och har under perioder lagt ner över 50 timmar i veckan på engagemanget­. Han vill att dagens ungdom ska få se den storslagna naturen, få uppleva hur det är att lägga till i en vik vid solnedgång.
När de seglar förbi barndomshemmet på Sunnskär brukar han dra anekdoter om livet förr, han hoppas att det ska ge scouterna en tankeställare om hur mycket enklare livet på många sätt är i dag.

– Ungdomarna är det viktigaste vi har. Min fru har tyvärr fått dra hela lasset här hemma, men hon är en klok kvinna och säger att så länge det är den här typen av fritidsintressen jag ägnar mig åt så får jag gärna ­fortsätta.

Under hans många år som brandman i Östhammars kommun höll han kurser för skolelever. För honom kändes det viktigt att lära ut hur man ska agera om det brinner, och han var ofta ute i skolorna. Han hade gärna sett att fler kolleger visat det intresset, men förstår också att alla inte har rätt handlag med ungdomar.
Under en kort period som träslöjdslärare upplevde han själv att det kunde bli lite för mycket.
– Man släppte eleverna för nära inpå ibland, det gäller ju att ha en viss distans. Visst kan jag tänka att det kanske hade varit mer givande att fortsätta som lärare, men då hade jag nog inte orkat med dem på fritiden i stället.

I augusti i år valde Mats Edin att gå i pension. Förutom sjöscouterna har han flera ärvda hus att ta hand om, samt skog att röja och båtar att renovera. Båtbyggare var egentligen det han först utbildade sig till som 15-åring.
– Men jag var för snäll eller dum för att ta ordentligt betalt, säger han.

När han blickar tillbaka på sin brandmanskarriär minns han särskilt ett uppdrag. Räddandet av rådjurs­kidet Billy.
Under en stor skogsbrand i Snesslinge hörde han rådjurskidet skrika oavbrutet under tolv timmar. På kvällen hittade han det ensamt i den svartbrända skogen. Han pratade med det och närmade sig långsamt, tills han otroligt nog kunde lyfta upp det. Mamman hade dött i branden och han bestämde sig för att ta hem kidet. Och i huset fick Billy bo som en familjemedlem, tills han kunde släppas ut i skogen.
– Ja, ganska snäll är jag kanske, säger­ Mats Edin blygsamt.